Idag är det blött här, tidvis har det regnat rätt rejält. Jag har passat på att dammsuga och så rökte vi lite nyfångad abborre och harr till lunch. I övrigt tar vi det lugnt! Hundarna har äntligen hittat in i sommarrytmen igen, dvs. de vilar mer och har inte samma överskottsenergi. Det gör att fyrhjulingskörningen känns överflödig just nu, den har fyllt sin funktion som energiventil under nedvarvningen, och framöver blir det mer promenader och lek, och så ska vi komma igång med spår och andra sommaraktiviteter. Just nu känns det faktiskt som att en fyrhjulingstur nästan laddar mer energi än den drar ur, sett lite mer långsiktigt. Vi har faktiskt inte lagt ett enda spår ännu i år... dåligt!

Kaela älskar att mysa nära och gosa. Om man glömmer att klia henne så tar hon gärna till tassarna och hon har varit nära att knocka mig några gånger. Såret under ögat läker fint men det kommer nog att ta en stund innan man ser hur det tänkt bli. Det här kändes som en alldeles lagom aktivitet en regnig söndag som denna!

Imorse hämtade mamma och pappa hit sina nya höns. På vägen dit passade jag på att prata med gässen lite. Detta är vår nye gåshane Mårten. Han är riktigt trevlig och snygg!

Han och Britta har bara bott här i några få veckor, så vi håller fortfarande på att lära känna varandra. Idag visade det sig att Mårten är van att handmatas! Han tog villigt en bit ur min hand utan att väsa eller bli arg (som gåshanar ibland har en tendens att bli), men ibland missade han brödet och tog ett stadigt tag i ett finger istället. Lite ont men mycket värt.

De fem hönsen var riktigt trevliga och vackra de med och fick smaka lite bröd de också.

Nu när dragsäsongen är "slut" för detta halvår (att köra lite med cykel ibland som vi kommer att göra räknar jag inte in) så är det dags att se över all utrustning på riktigt. Selarna ska tvättas, några linor kompletteras/bytas, släden ska få sin mattbroms och den vanliga bromsen ska justeras så att den blir rak. Sen har jag fortfarande inte skruvat dit min lilla cykelringklocka. I vintras hade jag faktiskt aldrig behövt den, men vintern före hade den varit bra att ha ibland. Enkelt sätt att göra folk uppmärksamma på att nån kommer utan att behöva tjoa och hojta...om den nu hörs dvs... kanske finns en anledning till att ingen annan har en sån... hm...

I övrigt är utrustningen ganska komplett och redo inför nästa säsong, men nog blir det härligt sen att ha en lön igen och kunna uppgradera och sköta hundar och utrustning lite enklare. Att ha 5-6 hundar och hus och egen bil när man studerar är inte helt praktiskt om man ser till ekonomin. Nu blir vi klara i december och målet känns nära, så jag börjar faktikst känna att vi "klarat oss", på nåt sätt har allting ändå gått ihop.

Ikväll ska jag försöka att se Mästarnas Mästare. Jag skriver "försöka" för jag brukar vara enormt dålig på att passa TV-program. Hoppas jag lyckas idag och att vi får se Ingemar på förstaplatsen, det är han verkligen väl värd! Har varit många duktiga Västerbottningar i det programmet! =)

Lite mulet och regnigt har det varit de senaste dagarna, men regnkläder gör ju att även tråkigt väder blir uthärdligt! Vi har mest promenerat och sökt godis senaste tiden, och nu när det börjat grönska så passade Rossi på att äta lite gott grönt gräs på dagens promenad. Visst ser hon ut att verkligen njuta? *hihi* Om nån undrar vad vi gör så brukar jag hjälpa hundarna lite genom att plocka gräs om de vill äta, de har ju ingen vidare utrustning för att beta på egen hand.

Efter praktiken idag spände jag hundarna framför fyrhjulingen och lät dem springa en sväng. Vi körde aningen snabbare än vanligt idag, mest i travtempo, för det började blåsa och småregna när vi hade hunnits halvvägs. Mintu fick gå i singelled och skötte sig jättefint. Meningen med det hela var att Kaela och Rossi skulle få gå tillsammans, för att ge relationen ännu en puff i rätt riktning. Just nu känns förra veckans bråk väldigt långt borta, alla minnen är i stort sett borta, förutom Kaelas sår på näsan förstås. Såret ser i alla fall ut att läka fint, men det kommer nog att bli en naken liten fläck. =/

Efter det gick jag upp på Kyrkberget med Kaela och Silva. När vi körde med fyrhjulingen såg vi en älgko med kalv, och uppe på Kyrkberget såg vi en ko med 2 kalvar. De verkade dessutom uppskatta utsikten för det var gott om älgbajs ute vid stupet. Kaela älskade utsikten hon med och ville hela tiden gå närmare kanten så jag fick hindra henne. Lilla toka!

Där uppe går en liten stig och så finns det små grillplatser. Det är en "doldisplats" dit man nog bara hittar om man vet var man ska leta. Det går att gå hemifrån men idag sparade vi lite tid och körde så långt man kan med bil. Himla fint där uppe!

Stupet är högt! Här ser man övre delen. Klippan är inte bara hög utan också väldigt avlång, så man kan gå där en lång stund och se olika vackra vyer. Vädret har växlat hela dagen nästan, och så även här. Från att ha varit bara mulet, så började det blåsa allt mer och sen även regna lite. Vinden blev riktigt kraftig och Silva och Kaela stod och kisade och fällde ner öronen.

En kort stund senare hade regnet kommit in över "Snipen" och även lite sol. Vi hade en mysig liten promenad och innan vi kommit hem hade ovädret dragit över och det var en fin kväll igen. Tokigt!

Berget till höger i bild är Kyrkberget, stupet vi gick vid är det branta området man ser på kortet. Snipen (där det började regna) syns här i mitten. Nu väntar sängen på ett trött gäng! Gonatt!

Idag var jag trött, och många med mig märkte jag! Vi spenderade dagen på kraftstationen i Stensele och stod till stor del ute i regnet, men det var roligt ändå! När vi åkte hemåt hade det äntligen slutat regna, men himlen såg mörk ut så vi vågade oss inte ut på några långa äventyr. Istället blev det hjärngympa ute i rastgården. Tanken var först att klickerträna med hela middagen för hundarna, men om 5 hundar ska få varje matkula en och en... så hinner matte bli trött först! Som tur var verkade hundarna bli trötta ungefär när jag själv blev det, så de sista bitarna fick de söka ut på gräsmattan tillsammans istället.

Rossi tränade på att gå runt mig, samt att sitta vackert. Hon har verkligen kommit igång! Mintu lärde sig att visa en plastburk, Kaela fick träna på ligg och lite annat, Giela gjorde en hel kavalkad av konster, och Silva fick inte bara klickerträna utan lite egen lektid med matte också. Hon hade hunnit bli lite trött så hon gick inte igång riktigt, men vi hade roligt ändå. Ska försöka filma henne när hon är som mest tokig i leken nån dag, hon är verkligen rolig då. *hihi*

Idag skämtade vi lite om att vi haft arbetsläger, men så farligt var det faktiskt inte. Pappa har renoverat sitt växthus, mamma och jag har byggt om hundgårdarna så att de är mer jämnstora (nu när isblocket som styrde vår byggnation tidigare är borta). Det blev riktigt bra! Himla smidigt att bygga med färdiga sektioner. Sen åkte mamma och jag till Laisbäck och hämtade plank från sågen där. Det är virke som de kört dit för att få sågat, och det blev 1,5 släpvagnslass till slut.  Båda projekten tog i alla fall en hel del tid så dagen gick väldig snabbt.

När det var klart var det dags att aktivera hundarna. Rätt varmt idag men vi tog ändå en kort tur med fyrhjulingen, men med flera vätskestopp.

Vi körde ut mot näset och lät hundarna svalka tassarna nere i sjön. Silva och Rossi fick gå ihop för att "bonda" lite extra och det var väldigt lugnt och fungerade bra.

Vännerna var smått förvirrade ibland idag, men vi kom ändå dit vi skulle. Vi passade på att ta ännu en sväng ner till sjön innan vi körde hem. Svalt vatten kring tassarna såg ut att vara rena lottovinsten! Efteråt fick hela gruppen umgås en stund och nu kändes allting helt lugnt och normalt igen. Riktigt skönt. Inte läge att helt slappna av, men det tar sig!

 Rossi, Mintu, Kaela, Giela och Silva. Kaela har tyvärr lyckats pillra bort (eller hur det nu gått till) klamret på sitt sår så det håller inte ihop lika fint längre. Hon rör inte såret i övrigt så det kanske var en ren olycka bara. Nu blir det nog ett litet ärr, men såret i sig ser i alla fall jättefint ut och nu är ju "fickan" som fanns där rengjord och ihopläkt på ett bra sätt. Klantigt av matte att inte vakta klamret bättre!

Till middag fick vi helstekt harr, mums! Det var dessutom en riktigt fin kväll så vi åt ute njöt av sommaren. Nu ska snart hundarna kvällspinka en sista sväng, och sen ska de få komma in och sova allihop, nu när läget är lugnare igen. Imorgon börjar en ny spännande arbetsvecka, men varför ska den behöva börja så tidigt egentligen?

Ledarskap har länge varit en mycket omdiskuterat ämne, likaså dominans. Oftast sällar sig folk till det enda eller det andra lägret, några hävdar att alla flockar har en rangordning och att dominans finns och även måste utövas i umgänget med hundar, andra hävdar att rangordning inte alls finns hos tamhunden och inte heller dominans. Av någon anledning verkar de flesta tycka att just den här frågan är ganska "svartvit". Jag tänkte här skriva lite om mina egna tankar kring rangordning och dominans, både byggda på erfarenhet, sånt jag läst, och diskussioner med annat hundfolk. Ledarskap kommer in på nåt hörn, men jag vill egentligen inte behandla det här eftersom det skulle kräva en ännu längre text, så jag tänker försöka att hålla det ämnet ut så gott det går.

Jag tror inte själv att man kan säga att dominans, rangordning mm antingen finns, eller inte. Snarare beror allting på vilken grupp man studerar och när. I min egen "flock" existerar ingen rangordning mellan hundarna, inga kraftmätningar eller utmaningar, inte heller dominans. Däremot kan man se resursförsvar (att en hund t.ex försvarar ett ben, sin mat eller en liggplats med en morrning eller liknande), men det har ju ingenting med rang eller dominans att göra (vilket är ett väldigt vanligt missförstånd, för en hund är det normalt att alla som vill får försöka försvara sin mat utan att nån annan tar illa upp). I min grupp är alla hundar på "samma nivå", även om de är olika personligheter och individer.

I min grupp råder nolltolerans mot bråk och jag tillåter inte heller att hundarna utmanar varandra eller försöker hävda sig mot varandra. När den ordningen fastställts, och det brukar gå rätt snabbt (och hundarna som sen kommer till faller snabbt in i samma mönster), så slipper hundarna tänka på såna saker och alla har ett trevligt och lugnt liv, om allting vill sig väl dvs, problem kan ju uppstå i alla grupper för hundar är levande varelser – inga maskiner!

Jag jobbar mycket med att berömma bra beteende, uppmuntra lugnande signaler och artigheter. En del kanske tycker att jag ”lägger mig i” mycket i hundarnas flockliv, men själv ser jag enbart fördelar med det. Jag går in aktivt och lär hundarna hur jag vill att de ska hantera konflikter (för konflikter kommer alltid i en grupp, förr eller senare) på ett så bra sätt som möjligt, hur jag vill att de ska bemöta varandra (dvs. med respekt och lugn) och hur gruppen ska fungera. Allting utgår förstås från hundarnas egen ”grund”, men sen kan man finslipa och välja ut vilka beteenden man vill minska på, eller förstärka. Jag finslipar helt enkelt deras egenskaper och väljer bort eller plockar fram olika hundbeteenden som jag ogillar, eller vill se mer av, i gruppen. Hundarna får en trygghet i sig själva, de kan ”lösa” saker på egen hand på ett bra sätt, istället för att bara ha trygghet i mig som ägare.

I en del andra hundgrupper ser man oftare kraftmätningar, underkastelsesignaler, små gruff och kanske oftare även bråk. I dessa grupper "pratar" hundarna enligt mina erfarenheter ofta med stora ord och stora signaler, och man får känslan av att de känner ett behov av att fastställa ställningarna inom gruppen om en chans ges. Vissa såna grupper fungerar ändå väldigt bra så länge någon håller ordning och ser till att ingenting går överstyr, andra har upprepade slagsmål och bråk. I en sån grupp känns det helt legitimt att säga att rangordning och dominans spelar en större roll. Det här blev en ganska grov generalisering för självklart finns hela skalan däremellan också.

Pratet om hackordning, dvs. rangordning, kommer ju vad jag vet från början från studier på höns i bur, där det snart bildades en hackordning där de i toppen hackade på de längre ner. Även studier på t.ex vargar i inhägnader visar på rangordning, dominans mm som viktiga delar i flockbeteendet. Det var först senare (för inte så värst länge sen) som forskare märkte att vilda vargar inte alls fungerade på det sättet. Där bildas en familj på naturligt sätt (föräldrapar och ev några av deras ungar), och de som inte trivs har möjlighet att utvandra istället för att konflikter uppstår. När man tänker på det säger det nästan sig självt, om en vild grupp med t.ex vargar hela tiden skulle behöva mäta sig mot varandra, aspiranter underifrån skulle försöka ”ta över ledarskapet” hela tiden osv., hur skulle de ha energi över till att jaga? Tänk dessutom på alla skador som skulle uppstå om snacket om att ”alla vill till toppen” verkligen skulle stämma…? Det skulle leda till ett väldigt energikrävande liv, tvärtemot vad moder natur oftast strävar efter.

I begränsad fångenskap kan ingen individ välja att lämna gruppen, mat, liggplatser mm är ofta begränsade, och det är ännu en faktor som kan bidra till att rangordning växer fram och då även klara tecken på dominans/underkastelse. Därför såg man dessa beteenden så tydligt i de studier som gjordes på flockdjur på en väldigt begränsad yta och väldigt länge var dessa de enda studier som gjorts på flockdjur, alltså fick det blir en ”sanning” och en förklaringsmodell till hur en djurgrupp fungerar. Kan man överföra dessa tankar till våra hundar? Hur begränsad är egentligen deras miljö och resurserna kring dem? Även där finns förstås stora variationer och många små faktorer som spelar stor roll.

Nu är inte våra hundar vargar längre, men detta säger ändå lite om hur fel det blir när vi för över mallar på vårt liv med hund. Många moderna forskare ifrågasätter ju till och med om hunden verkligen är ett flockdjur, och många menar att människor och hundar (helt olika arter) inte kan bilda en flock tillsammans (dvs. att de beteenden och förklaringar som hittas hos t.ex vargflockar är ÄNNU mer omoderna att använda på hund+människa). Tankarna om rangordning och dominans har funnits länge och spridit sig mycket (de är ju ganska populärvetenskapliga, lätta att förstå, lätta att omfatta och påstådda hundkännare som t.ex. Cesar Millan gör förstås inte saken bättre). Därmed inte sagt att en grupp med rangordning måste vara ”fel” eller onaturlig (hur naturligt är vårt hundägande egentligen?), många hundägare med flera hundar tycker sig ju se en klar ”ordning” i sin grupp även fast de lever i harmoni och lugn. Som sagt var är det sällan helt svart eller vitt.

Det viktiga tycker jag är att lära sig att känna igen en hundgrupp som mår bra, lära sig läsa små signaler och lära sig hur en harmonisk hund/grupp ser ut. En sån grupp kan sen se ut på lite olika sätt, beroende på vilka individer som ingår, vem som är ägaren osv, men det viktiga är att man inte bara ”köper” färdiga mallar om hur det ”ska” vara, utan faktiskt studerar sin grupp och funderar över hur man vill att den ska fungera, och hur man ska kunna nå det målet. Alla grupper är inte likadana. En grupp kan fungera alldeles utmärkt utan fyrbent ledare, utan att någonsin få ”göra upp” eller matas och klias i bestämd ordning.

 Hundar som ska ”göra upp” skapar enligt mitt tankesätt bara bekymmer! Skaderisken är stor, de lär sig dessutom att lösa konflikter med tänderna (sånt minns de förstås till nästa gång och risken är större att de provar samma sak nästa gång de hamnar i en konfliktsituation) och sist men inte minst – det löser sällan konflikten för gott (så som många tror), utan risken är snarare stor att det blir upprepade bråk, gång på gång på gång…   

När det gäller ledarskap inom en hundgrupp bör man även fundera lite över vad det innebär. Det är sällan den som låter mest och lever om mest, som har ledarrollen, även om det för det ovana ögat är väldigt lätt att göra den kopplingen ibland. Cairn terriern Jacki som var min första hund, var ett bra exempel på det. Hon varnade om nån kom genom att skälla och tog rätt mycket plats på ett sätt, och de andra hundarna hade enorm respekt för henne! De vågade aldrig ta saker ifrån henne eller knuffa henne för de visste att hennes korta terrierstubin kunde explodera!

Var hon då en ledare i gruppen när alla kände sån respekt för henne? Nej verkligen inte, deras självbevarelsedrift fick dem att via henne respekt, men ingen av de andra visade några som helst tecken på att lita på hennes omdöme eller ta henne på speciellt stort allvar (om hon inte var för nära dvs). En ledare är ju någon man VÄLJER att följa för att man vill, för att det ger fördelar och saker som mat, trygghet, initiativ, säkerhet osv.  I vissa grupper finns en sån figur, i vissa finns det inte, och i vissa grupper finns en liten ”Hitler” som själv tagit sig den rollen och styr och ställer utan större framgång. Många gånger så anger hundägare helt felaktigt en ”ledare” i sin grupp, byggt på helt fel grunder (t.ex. den som låter mest, eller är surast osv). Många tror helt enkelt att det MÅSTE finnas en ledare i deras hundgrupp och pekar därför ut den som verkar mest trolig.

Hur ska man då sammanfatta det här? Själv tycker jag att det absolut viktigaste är att man strävar efter att skapa en grupp där alla får plats och utrymme att må bra och växa. Alla individer ska få plats och kunna känna sig trygga och harmoniska i sin grupp. Rangordning och dominans ska man inte fundera över innan man läst på (finns bra och korrekta källor ute på nätet) och förstått termernas fulla innebörd, speciellt begreppet ”dominans” används väldigt slarvigt i helt fel lägen (oftast om osäkra och lite stökiga hundar). Den harmoniska gruppen kan däremot se ut på lite olika sätt, och ha uppnåtts på lite olika sätt. Rangordning och dominans kan man aldrig se som antingen svart eller vitt, helt enkelt! Skulle vara kul att läsa lite om era tankar på ämnet, så skriv gärna en rad!

Idag fyller vår älskade husse, världens bästa kille, 33 år! Grattis älskling från hela din lilla familj! De tråkigare tankarna är att det gått precis en månad sen Gakkon lämnade oss och blev en änglahund. Som vanligt är livet en blandning av högt och lågt. En bra sak är i alla fall att Kaelas sår ser riktigt fint ut och verkar läka bra. På bilden här nedanför så ser man det under hennes vänstra öga, och tittar man noga ser man faktiskt det lilla klamret som håller ihop allting.

Efter ännu en rolig dag med gänget på Vattenfall tog jag en timmes promenad med Rossi och Silva, och klickern i högsta hugg. Ingen av dem har skvallertränats och det visade sig att de inte riktigt fattade att klickern betydde nånting även ute på promenad... jag klickade för alla neutrala/positiva interaktioner mellan dem, men effekten uteblev. Däremot var båda två väldigt avslappnade och lugna, så den åtgärden kändes snart överflödig.

När vi gick längs E12:an jagade de möss i diket tillsammans, och efter den lagidrotten så verkade gammalt groll vara glömt nästan på riktigt. De har ju alltid haft en bra relation innan bråket igår och i förrgår, så jag gissar att de helt enkelt landade i gamla gängor igen nu. Skönt! Riktigt skönt! Vi är inte i mål, men vi är på rätt väg!

Sen fick Giela samma promenad i flexi och även där stod musjakt högt upp på "saker att göra"-listan. Efter lite middag och en tupplur selade jag ut hela gänget och spände dem framför fyrhjulingen. Mintu och Kaela gick i led, Silva i mitten som "buffert" (de enda jag inte litade helt på var Rossi och Kaela så de fick gå en bit isär med lite "trasselmån") och Giela och Rossi i wheel.

Vi körde 4-5km, samma runda som förra gången, men nu åt andra hållet och det visade sig vara mycket enklare! Stenarna kändes mindre och avgrunderna grundare - skönt! Efter en lyckad körning släppte jag in alla i rastgården, hela gänget samlat för första gången sen storbråket i onsdags. Alla var lugna och fina och vi umgicks där en stund medan jag spanade på hundspråk och små tecken för att se vad som var på G. Kramades lite extra med Rossi+Silva och Rossi+Kaela och det fungerade också bra. En bra dag!

Idag var Kaela till veterinären i Slussfors. Hon fick lugnande för att såret skulle kunna rengöras ordentligt, eftersom det var rätt nära ögat så var det svårt att få spola rent i nån ordning när hon var vaken. Hon fick även ett klammer för att hålla ihop såret och det ser riktigt fint ut, samt lite medicin ett tag framåt. Tyvärr kunde jag inte följa med själv men allting hade gått bra och Anette verkar vara en mycket kunnig och duktig veterinär med stor omsorg om djuren. Det var henne jag åkte till när Gakkon blev akut sjuk för snart en månad sen.

Tyvärr fick Rossi och Silva en ny chans att bråka idag igen. Min käre far ville nog bara väl och tyckte så synd om hundarna i sina hundgårdar, så han släppte ut de två i rastgården. Inga skador som tur var, och nu har nog även han förstått situationens allvar och varför jag tjatade igår om att de INTE fick umgås utan att jag var med tills vidare. Just nu vågar jag inte ta in alla på natten heller, så slutkontentan blir ju att några av hundarna får ännu mer tråkig tid i hundgårdarna. =( Antagligen skulle det gå bra, men jag vill absolut inte chansa utan laga lite relationer innan alla ska in på en trång yta ihop igen. Allt för att på nytt bygga en lugn grupp där alla trivs och bråk inte ska vara hundarnas sätt att lösa konflikter. Varje bråk eller gruff i gruppen är ju ett litet steg bort ifrån det tillståndet, och måste undvikas.

Än så länge har inte alla hundar träffats ihop. Om jag hade varit hemma när bråket skett hade jag snabbt styrt ihop alla hundar igen och normaliserat allt, men missar man den där första luckan så får man jobba lite annorlunda. Promenerade först med Silva och Rossi, de som slagits mest (vilket var lite oväntat, de har alltid varit vänner tidigare), och läget var spänt men så länge vi höll oss i rörelse gick det bra. När vi kom in i rastgården igen efteråt kom spänningarna tillbaka och vi höll oss i rörelse och jag försöka skapa ett så bra umgänge som möjligt innan det var Rossi och Kaelas tur.

Rossi och Kaela har varit en aning spända kring varandra sista året, men aldrig så att det känts obehagligt. Däremot lämnar jag aldrig de två tillsammans, för säkerhets skull. Efter bråket igår var läget mellan dem mer spänt än vanligt men när vi börjat röra oss slappnade de av ganska snabbt. När vi sen kom tillbaka till rastgården var de till 99% som vanliga igen och kändes lugna i varandras sällskap. Skönt. Hade trott att deras relation skulle vara den som tagit mest skada eftersom de båda är en aning osäkra och kan minnas oförätter länge. Det är lite klurigt ibland att ha en flock där det både finns hundar med rätt mycket humör, osäkra hundar, långsinta hundar osv...

Resten av gänget är helt som vanligt, så det verkar vara Silva-Rossi som behöver mest jobb. Jag funderade en del på om man kan använda klicker i den här träningen, och efter några mindre lyckade tankar föddes en rolig idé jag måste testa! Ska promenera även imorgon kväll och då ta med klickern och klicka för alla positiva/neutrala närkontakter. Då funkar det med ett klick för båda hundarna och belöning till båda. Första tanken var att skvallerträna dem på varandra, men då blir det ju mer individuell träning. Klicker är ett enormt effektivt sätt att ändra hundars attityder och det är ju just det jag vill uppnå nu, få tillbaka tilliten genom att ändra attityd och associationer. Nu tänker jag testa att klicka så fort de går i närheten av varandra, nosar på samma sak, tittar på varandra osv. Blir spännande att se hur det går och det känns skönt att ha lite överblick över vad som behöver hanteras och en plan för hur det ska göras. Nya tag helt enkelt!