Igår kväll blev det varmt och sen dess har temperaturen hållit sig nån enstaka grad över noll. Trots att vi haft riktigt kallt innan så vände det enormt snabbt. Efter ett dygn men "nollgradigt" så har snön blivit tung och blöt. Det droppar från taken och spåren mjuknar snabbt. Eftersom de inte är speciellt hårda eller välkörda ännu så går det väldigt snabbt innan de inte längre bär för små hundtassar. Tyvärr har vi två varma dagar till framför oss.

En kortare period med blidväder kan vara bra, men 3 dagar i rad när det redan finns så här mycket snö på isar mm har inte så mycket gott med sig. Extra trist är det eftersom vi får besök imorgon av en kompis och två dragsugna border collies. Om inte spåren går att använda får vi hoppas att nån halvplogad grusväg fungerar. Blä helt enkelt!

Idag hade vi besök av Marlene som bor låååång söderut och sex av hennes huskies. Vi har träffats en gång förut, men det var 7-8 år sen när jag bara hade Giela och en ung Gakkon (och Jacki förstås), och hon hade en sibbe. På så sätt var det ju extra kul att träffas igen och kunna köra spann ihop, vi har båda fallit djupt ner i slädhundsträsket på tiden som gått!

Efter lite fika stötte vi på ett första problem - frusen bildörr! Trots envisa försök att tina upp den (det var kring -30 under morgonen men blev sen varmare) lyckades vi inte. Det visade sig sen att dörren inte frusit utan stängts inifrån av en hund! Medan vi tinade och fixade hann dagsljuset försvinna, men vi fick ändå en fin liten tur i pannlampornas sken.

Marlene och hennes 4-spann

En av de häftigaste sakerna är att hon har en blind hund i sitt spann! Lilla Diva var jättetrevlig och om jag inte hade vetat att hon var blind, så hade jag nog aldrig trott det, varken när jag träffade henne eller när vi körde. Riktigt coolt att en hund utan syn kan springa längs spår och manövrera i svängar, ojämnheter och snö så bra.

Vi körde ungefär samma sväng som jag tog igår. Sen dess hade en ny skoter varit ute och kört upp större delen av spåret så det var bara vissa sträckor som var lite tunga. Mintu, Kaela och Nalle fick tassockar på sig i förebyggande syfte men snön var inte alls lika aggressiv som igår vilket var riktigt skönt! Isklumpar är ett elände! Skoj att ha sällskap i spåren och lyckligast var nog Nalle, han tittade bakåt med jämna mellanrum för att spana in polarna där bak. =)

Nu blåser och snöar det och är bara nån enstaka minusgrad. Vi har just varit till Luleå och ätit god mat och sett The Hobbit, en nästan 3 timmar lång film som jag genomled - samma musik som Sagan om Ringen, samma miljöer, samma personer, förutom att det var färre hobbitar och fler dvärgar...det sammanfattar filmen! När filmen tog slut och vi skulle gå ut ur den mörka biografen så kom jag på mig själv med att fingra efter pannlampan i pannan och försöka tända den. Självklart fanns den ju inte där, och jag fick mig ett gott skratt. Kanske dags att minska lite på mörkerkörningen framöver?

Imorgon utlovas 2 decimeter snö! Med lite tur så blir det snöstorm som vi kan åka ut och njuta av, hoppas på vilda vindar och tonvis med snö! Äventyr när det är som allra bäst!

Inatt har vi haft kring -30 grader ute men varmare väder är på ingång. Kring nyårsafton ska vi ha nån enstaka plusgrad enligt smhi, i flera dagar! Galet och tyvärr i varmaste laget för hundarna nu när spåren ännu är lite tungjobbade, men jag slipper ju frysa i alla fall.

Temperaturen hindrade dock inte Rotax och Nalle från att sova ute i snön efter frukost, och för den som undrar så hade de 4 isolerade kojor (6 olika ingångar), 3 oisolerade kojor, och ett varmt rum i garaget, att välja på. Samma killar slappade glatt här inne i värmen igår kväll och trängdes i soffan med de andra. De där pälsarna har verkligen en otrolig förmåga att anpassa sig - det blir ju en temperaturskillnad på ca 50 grader!

Efter att ha varit borta från Vittjärv i nästan en vecka var det med viss spänning vi gav oss ut på spåren igen. Kylan brukar göra att skoteråkarna håller sig hemma, men å andra sidan finns där ju några eldsjälar som kör bara för att det finns snö - typ som jag! =) Den här tiden på året är snön lite väl djup för att vi ska kunna dra upp spår själva, korta sträckor är inga bekymmer men milsvida rundor tar för lång tid. Samtidigt har en stor del av skoterlederna inte körts alls ännu. Får vi bara ett enda litet spår så klarar vi oss bra, men i väntan på det så får vi hitta andra ställen att roa oss på.

Idag invigde vi nya startplatsen vid björken utanför hundgårdarna. Enormt smidigt att starta på en raksträcka! Tyvärr klantade jag mig rejält i starten och knuten hängde upp sig medan släden åkte iväg en bit, dvs. jag stod på släden med en ivrigt spann, fasthållet av en knut som var utom räckhåll...inte bra! Med lite pyssel löste det sig dock och vi kunde ge oss iväg. -22 grader ungefär och en sol som just börjat gå ner.

Vi började med att glatt svänga höger in på leden som innebär att man slipper passera den håliga skoterbron, men det visade sig vara en återvändsgränd. En massa skotrar som vänt längst borta på ängen bara. Där går normalt sett en skoterled men den var inte uppkörd ännu. Vi fick pyssla oss tillbaka ut på rätt spår igen och det kändes allt lite snopet att behöva åka över bron igen. När den täckts rejält av snö så är den säker, men fram tills dess består den av hål och måste passeras ytterst långsamt.

Till vår stora glädje var leden mot Bredåker sladdad och körbar, men den hade snöat igen av kall pudersnö som satte sig snabbt i tassarna. Vi fick stanna flera gånger för att plocka bort is ur nästan alla tassar. Det var i alla fall underbart att komma ut på de fina lederna över myrarna igen och kvällsljuset var riktigt vackert. Vi fortsatte i riktning mot Bredåker för att se om vår favoritrunda körts upp ännu, men där låg snön tjock. Trots att vi kom dit i en helt ny vinkel så vände Mintu snabbt ut i djupsnön och tyckte att vi kunde pulsa upp den leden också, min tappra lilla kille. Så många kilometer i detta snödjup skulle ta nån timme att klara av, och eftersom tassarna tog så mycket stryk av snön kändes det inte som en bra idé. Mina fingrar började få slut på värme, och kalla fingrar kan inte plocka bort is ur tassarna!

Istället vände vi hemåt och valde att köra längs grusvägar bitvis för att spara lite mer på tassarna. Inför morgondagens tur tror jag bestämt att alla hundar ska få sockar på sig redan där hemma!

Vi fick i alla fall två timmar ute på spåren och Mintu både glänste och retade mig! Han stannade ett par gånger för att lukta på färska djurspår medan vi körde riktigt sakta *grrr* men samtidigt imponerade han ännu en gång med sina härliga spårkunskaper och sin styrbarhet. Med tassockar på imorgon så slipper vi isklumpar och det kan bara bli bättre!

Nu ska snart släden komma in för lite tillfixning och snabbrenovering. Hundarna sover så gott här inne i vardagsrummet (Silva och Mintu på soffan) och vi siktar på en mysig kväll tillsammans, snart med Darin på TV dessutom!

Idag var vi lite sega med att ta oss iväg. Klockan var efter 12 när jag började sela ut hundarna så för säkerhets skull packade jag ner pannlampa och lite andra mörker-grejor. Det börjar ju mörka kring tvåtiden nån gång redan. Giela fick vara hemma även idag. Vi körde mot fjället men precis som igår gick det väldigt långsamt och segt för hundarna. Alla jobbade dock på fint så vi fortsatte vår klättring uppåt, långsamt, men stadigt. Från oss och till Blaikfjället är det en klättring på över 400 meter och de ständiga backarna i kombination med dåligt glid gjorde oss till ett av världshistoriens långsammaste "spann på skoterled" tror jag! Det gick löjligt sakta men farten var i alla fall stadig...

I -15 grader var det ganska bekvämt och trevligt att glida omkring helt lugnt i allt det vackra. -15 är den perfekta temperaturen för både hundförare och hundar - tycker i alla fall jag! När man kör sakta har man dessutom två stora fördelar: 1) Mycket lättare att fotografera! 2) Man slipper fartvinden och förfryser inte ansiktet lika lätt!

När det började skymma var vi en bra bit från toppen men med pannlampan nerpackad hade vi ju inga tider att passa, utan fortsatte uppåt med vackert skymningsljus i ryggen.

Precis när terrängen började plana ut och vegetationen blev glesare, och vi närmade oss "Storfjällsmyran" så tittade månen fram! Den var inte riktigt full men väldigt nära, och riktigt vacker. Den höll oss sällskap en kort stund på vägen mot kalfjället. Sen försvann den in bland molnen och syntes inte mer.

Bakom granarna ser men den lilla "bullen" som är Blaikfjället

När vi kommit upp ovanför trädgränsen hade det börjat skymma och vi nöjde oss med utsikten där, utan att åka ända fram till den högsta punkten. Vi hade redan varit ute i 2,5 timmar enligt klockan! Samtidigt kändes det riktigt bra att få till säsongens första fjällutsikt efter en så tung och långsam tur. Jag tror att vi njöt lika mycket allihop!

 Mintu börjar bli riktigt vass på att vända spannet på kommando, vilket är väldigt praktiskt många gånger. Den torra pudersnön fastnar väldigt lätt i tasshåret så när vi vände passade jag på att rensa alla 24 tassarna från isklumpar ännu en gång. Sen tittade vi lite på utsikten. När vädret är bra så ser man 7-10 mil eller liknande härifrån, men nu såg vi inte ens randen av fjäll vid horisonten. Ändå kändes det rätt mysigt att stå där uppe i skymningen och titta ut över vidderna tillsammans. När vi kommer upp ovan trädgränsen, sommar som vinter, så börjar mina hundar alltid att spana och speja och ser väldigt nöjda ut.

Vägen hem gick mycket snabbare (förstås) och efter ett tag fick pannlampan komma fram för att jag skulle se hundarnas rörelser ordentligt. Isklumpar i tassarna kan komma snabbt ibland och märks oftast på hundarnas rörelser som blir lite orena. Kaela var extra drabbad denna tur och den som oftast behövde få tassarna rensade av mattes varma (som sen blev kalla) fingrar.

På vägen ner såg vi flera ripor i full vinterdräkt. De första kom innan jag tagit upp pannlampan och jag märkte det på att hundarna gasade på och tittade ut över myren på höger sida medan de galopperade längs spåret. Det vita på fåglarna smälte effektivt in i snön så det enda jag såg var svarta små streck som viftade fram. =)

Efter över fyra timmar på spåren kom vi hem glada och nöjda lagomt till middag. Jag hade trott att hundarna skulle vara riktigt trötta. Även om det gick väldigt sakta så hade de ju ändå sprungit i fyra timmar i sträck (förutom is-borttagar-pauser). Istället kom hela gänget in i köket med stora leenden på sina ansikten, och Mintu började direkt med bus och hämtade sockar och vantar som han hittade. Nåja, det känns ju alltid bättre att komma hem med pigga hundar än dödströtta - men lite förvånad blev jag allt!

Imorgon är sista dagen i Blaiken för denna gång och en kortare slädtur har vi tänkt hinna med, den fjärde dagen i rad blir det, innan plikten uppe i Boden kallar på oss igen.

Julafton är ju bara en vanlig dag bland andra enligt hundarna, och ska självklart innehålla lite roliga äventyr för dem om möjlighet finns. Jag selade ut hundarna efter lunch och planerade en lagom tur som skulle hinnas med före Kalle+dusch. Snön kändes rejält kärv under medarna, och i ärlighetens namn så kanske de borde bytas eller vallas snart. Vi fick en långsam men fin tur på nästan 2 timmar, med gott om fototillfällen.

Rotax

Dagens kloka ledarhundar, Mintu och Rotax

Silva

Snö, yummie!

Team Gul, Rossi och Nalle i wheel

Team Gul

Team Grå, systrarna Kaela och Silva

Team Svart, Mintu och Rotax

Snart hemma igen

Tant Giela uppskattar inte de mjuka spåren vi har än så länge, och står hellre över slädäventyren just nu. Istället fick hon en promenad på byn men med -23 grader så ville hon inte vara ute speciellt länge trots täcke på ryggen. När Giela var ung så var hon inte helt enkel att ha lös. Hon hade mycket spring i benen och mycket jaktlust, och lust att söka djur. Nu är hon betydligt mer bekväm av sig och även om hon springer som vinden när hon sträcker ut så håller hon sig nära på ett mer naturligt sätt.

Blaikens egen busskur

Vägen ner till byn

Julaftons kväll spenderade vi som vanligt hos moster med resten av släkten och just idag även sällskap av en väldigt söt liten taxkille som heter Nisse! =) Skäggiga hundar har något visst. Efter rätt lagom mängder god julmat delade vi ut julklapparna och jag fick bland annat varma tjocksockar med hundhår i, och ett halsband som lyser/blinkar rätt, att sätta på ledarhundarna. Kanon!

För att börja från början så hade vi besök i torsdags av ett födelsedagsbarn från USA! Han fyllde 14 och fick en slädtur som en del av sin födelsedag. Vi var ute i ungefär 2 timmar och jag fick veta en massa om militärer och vapen, mycket som jag aldrig tänkt på förr, medan hundarna slet som galningar. Problemet denna dag var att det frös på rejält med is under hela släden (både medarna och under lastplanet) och trots idogt hackande med kniv fick jag inte bort allt. Släden gled alltså enormt trögt och med två personer på (stående baktill) och mycket dåliga spår, så blev detta förmodligen en av århundradets långsammaste slädturer. Hundarna trasslade dessutom mer än vanligt, så det blev inte riktigt en sån tur som man vill ge nån i present, men jag tror han hade trevligt ändå.

Igår morse hade vi tänkt åka från Vittjärv mot Blaiken/Storuman och julfirande, men termometern visade kring -34 så det kändes motigt. Vi kom iväg först kring ett eller två på eftermiddagen men då hade bilen fått varmköras ordentligt och hundarna fick täcken på sig. Tack vare den rejäla varmkörningen så lyckades min normalt sett väldigt frusna bil hålla värmen de 32 milen till Blaiken och resan gick smärtfritt.

Samåkning

I Blaiken var det bara -27 när vi kom fram, men det är trots allt lite kallt ändå. Varken jag eller mina hundar gillar att vara ute speciellt länge i den typen av kyla, så hundarna fick en innekväll med oss tvåbenta istället för äventyr. Imorse däremot var det bara -24 och såg ut att bli en riktigt fin dag, så vi packade oss iväg upp mot fjället där det brukar vara mer snö och några grader varmare.

Nere i byn har vi mindre snö än vad det var i Boden, men när man kommer bara några kilometer upp mot fjället till så finns där genast betydligt mer snö och vintern var bländande vacker. En sån där helt magisk dag! Tyvärr hade jag inte systemkameran med sig utan bara den lilla kompaktaren, så mina försök att fånga allt det vackra blev lite tama. I alla fall jämfört med hur fint det faktiskt var. Det här var precis en sån där dag när man skulle vilja kunna visa alla man känner hur fantastiskt vackert och härligt det var ute - mycket vackrare än så här blir inte vinter!

Rotax svarta päls började snabbt skifta mot vitt av all is som frusit från hans utandningsluft. Vi körde kanske halvvägs mot fjället men fick sen vända eftersom vi väntade lunchgäster bara ett par timmar senare.

Rossi - vinterhund

Magin fortsatte och vi njöt alla i fulla drag. Vilken underbar dag att vara ute i allt det vackra! Med rejäla kläder slipper man ju dessutom frysa! Händerna blev kalla av allt fotograferande men mina rejäla Sorel-skor håller även min enormt frusna fötter varma, och Fjällräven Luhkkan ovanpå den gamla Canada Goose-kopian är en riktig hit, varmt och mysigt!

Så här vit hade Rotax hunnit bli när vi närmade oss byn igen. Det är alltså inte snö utan bara fuktig luft från hans flåsande, som frusit fast i pälsen. På en svart hund blir det extra tydligt hur mycket vätska som faktiskt går åt när man motionerar i kyla.

Nalle

Kaela var en av de som såg mindre roade ut av kylan. Hon hade täcke för att värma ryggen, men såg ändå lite eländig ut. Vissa av mina hundar fryser aldrig, men några av dem tycker helt klart att min egen köldgräns på -25 grader är en bra idé. Är det kallare än så är det sällan en rolig upplevelse för alla i gänget.

Efter en massa god mat och trevlig sällskap fick Giela och Silva en promenad (där vi mötte en väldigt söt tax) och nu känner vi jullugnet och laddar inför imorgon. Jag har inte riktigt bestämt om det blir slädtur i dagsljus eller om vi ska spara krafterna till en månskenstur efter att tomten hälsat på, båda delarna är ju awsome på sitt sätt! God Jul på er!

Plan A var att vi skulle åka mot Storuman redan igår kväll men jobbet med att slå in alla julklappar drog ut på tiden och som tur var hade vi redan då bestämt oss för att åka lördag morgon istället, dvs. för ungefär 2 timmar sen. Nu vaknade vi till -33 grader ute och det känns faktiskt aningen motigt. Att köra i såna temperaturer innebär en hel del risker, speciellt när man har 7 hundar med sig om man inte så lätt kan "kasta in" i vilken förbiåkande bil som helst ifall ens egen bil skulle ge upp. -27 i Blaiken så det verkar inte bli mycket varmare efter vägen heller.

Bilen står i alla fall på värmning och jag packar och planerar för att få allting att fungera så smidigt som möjligt. Hundarna har sovit inne inatt och är nog glada över att slippa kylan ute.

När det gäller huskies och kyla finns ju en rad myter. Många tror att huskies måste bo ute, och inte klarar värme. Nu är ju detta till viss den invididuellt, många av dem uppskattar kyla, men många gillar även värme och älskar att ligga och värma sig framför kaminen. Många av de hundar som "inte gillar att vara inne" tror jag (iaf om man pratar om hundgårdshundar) är såna hundar som helt enkelt inte är vana att vistas inne och därför blir stressade och börjar flåsa. Alla huskies jag känner på nära håll som fått chansen att vänja sig vid att vara inomhus älskar att vara inne med sina ägare, mysa i soffan och leva normalt hundliv. Mina egna hundar trivs ute i sina hundgårdar men vintertid så skulle de nog allra helst vara inne med oss hela tiden, om de hade fått välja fritt.

Kan huskies frysa? Självklart. Till viss det är det kanske en vanesak, och beror på om de bott ute och satt ordentlig päls. Men även mina hundar som bor ute kan bli kalla om tassarna och vilja gå in. Giela har normal päls, men som gammal tant har hon inte samma cirkulation i kroppen längre och hon behöver absolut mer värme än de andra för att må riktigt bra.

En följd av detta tänk är ju att många har undermåliga kojor utan isolering, eller kanske snålar med halm och strö, eftersom hundarn ändå "klarar det". Jo de fryser ju inte ihjäl, men kylan bränner mer energi och belastar kroppen mer, så jag tycker ändå att det bör vara självklart att även polarhundar ska vettiga kojor att krypa in i. Slutsatsen är att även huskies kan frysa (speciellt de som är gamla eller krassliga) och att även huskies kan älska värme! Vissa individer klarar sig bra med bara sin egen päls, andra individer behöver stödvärme och mer extraomvårdnad.