Vi åkte iväg hemifrån kring 09.15 imorse, lite senare än jag tänkt, och kom hem först kring 19.15 så det blev en rejäl utedag vilket var härligt på alla sätt. Sträckan vi körde till en tjärn norr om Skogsgå är ca. 2,2 mil enkel väg enligt min mätning på eniro, så jag gissar att vi kört 4,5 mil idag eller lite mer, eftersom skoterleden inte är så rak i verkligheten som sträcken på kartan. Underbart! Skoternördarna (sambon som körde från Vittjärv och kompis Emma som körde från Smedsbyn) startade lite senare eftersom de är rätt mycket snabbare än mitt hundgäng.

Ovanför Buddbyn

När vi kommit bort från byn fick Giela springa lös en sväng och Nalle var noga med att titta så att tant verkligen kom med. Tant såg mycket nöjd ut och sprang så sött bredvid släden och verkade inte riktigt tycka att hon nånsin blev trött. Ändå var hon rätt medgörlig när jag stoppade ner henne i släden igen.

Sambon har kommit ikapp och kört om

Framme i Skogså! Där myllrade det av skidåkare idag eftersom vi tydligen tajmade in med nån slags skidtävling? För en gångs skull åkte jag inte vilse i Skogså utan hittade raka vägen genom byn... tidigare har jag kört väldigt vilse i Skogså och bland annat hamnat på dagis mitt i byn där spannet (det var innan Nalle flyttade in) snabbt omringades av kramgoa barn och snälla lärare som förklarade var leden fanns.

Sen följde en följetong som gav mig många skratt och jag ska försöka att återge den. Hundarna och jag hittade en bra grillplats en kort bit ovanför Skogså. Emma ringde före det och berättade att hennes skoter inte startade i Smedsbyn så Lars tog sin skoter och åkte ditåt medan jag fortsatte sökandet efter grillplats. Efter en stund ringde Emma som hade fått igång skotern och började åka åt vårt håll. Jag försökte ringa Lars men fick inget svar där. Däremot kom ett par åkande på skoter och sökte en stuga som de inte hittade, men de hade tändstickor som jag fick låna och så slog de sig ner och fikade och surrade lite, trevligt!

Efter en stund ringde sambon som kört hem till Emma och jag fick förklara att hennes skoter redan startat och att hon redan åkt iväg. Tydligen hade de inte mötts längs vägen. En stund senare ringde Emma och undrade om hon var på rätt spår. Jag berättade för paret (de som kom och fikade med mig) att jag väntade på min sambo och en kompis som skulle komma med varsin skoter. Efter en stund kom en bekant skoter (=Lars) ut på den lilla sjön och jag hann precis säga "Där är han!" när jag insåg att han inte sett oss för han brände vidare över sjön och försvann bort längs leden...å att ringa honom fungerade ju inte heller. Vi skrattade gott alla tre och jag skickade ett sms i alla fall... Ungefär samtidigt skickade Emma ett mms med en bild och en grön pil "här är jag" så jag ringde henne och guidade sista biten. Just efter det ringde Lars och förstod att han passerat oss, så efter viss väntetid dök båda två upp från varsitt håll inom en minut eller två. =) Jag kände mig som en sambandscentral för det var samtal och sms åt höger och vänster...

En klassiker i repris - slädhunden Nalle!

Giela gick runt och spanade kring grillplatsen men somnade sen vid en tall

Formationssovning!

3 Rotaxar i samma bild! =)

Medan vi satt och fikade och surrade och körde skoter så passerade ett 2-spann med vorsthrar och släde, och sen en skidåkare med 2 jämthundar eller nåt sånt. Första gången de passerade blev de utskällda/ylade eftersom jag skyndade mig att hålla i tant för säkerhets skull, men andra gången de passerade satt hundarna mest och tittade. På morgonen passerade vi även en skidåkare med Papillon och det är ju alltid kul att se aktiva hundar ute i spåren. Däremot hade mina hundar gärna fått låta släden och skidåkaren med jämthundarna passera utan att gaffla...

När vi sen skulle åka så sov Giela hårt inne i vindskyddet medan vi packade ihop, gjorde iordning hundsspannet så de började sjunga osv...Giela sov bara vidare och vi hade nog kunnat åka och glömma henne utan att hon hade märkt nåt, söta lilla tant... =) Efter lite rop och hojtande så vaknade hon och sträckte på sig, dags att åka redan?

Emma och Rotax säger hejdå för denna gång

Giela var riktigt duktig på att åka släde nu men gnällde en del när hon var uttråkad och tyckte att hon hellre skulle få springa själv, som på bilden ovan kanske där hon ser lite gaaalen ut. Kring 16.30 hade vi kommit ut på spåren igen och var på väg hemåt.

Trevligt med bra och tydliga skyltar, tyvärr saknas de helt på många ställen men där de finns är de guld!

När vi passerade Buddbyträsket på vägen hem hade det börjat skymma så smått och pannlampan fick åka på. Skoteråkarna hade förstås redan hunnit hem för länge sen (sambon tänkte vänta på oss men jag skickade hem honom för att han skulle slippa vänta så mycket), men vi pinnade på i vår takt och hade det förstås rätt mysigt ändå.

Repslingan kring Gielas hals sitter där mest för att hindre henne ifall hon skulle försöka hoppa ut. Den är så vid att hon inte bör kunna fastna i den ifall jag på något vis skulle tappa släden och henne, men den hindrar henne från att skutta ut utan en lite större ansträngning. Egentligen gillar jag inte att ha henne "fast" i släden, men samtidigt kan det vara riskfyllt att sitta helt lös också. Slingan känns som en bra kompromiss som är säker både för henne och för mig.

Härligt att vara hemma igen!

Vägen hem tog lite mer än 2,5 timmar och hundarna verkade trötta och nöjda efteråt. Spåren var lite kärva och vi hade rätt mycket packning så jag förstår att det tagit på krafterna. Egentligen hade jag tänkt försöka ta vår tiomilatur nästa helg men jag vill ha bättre spår än detta om vi ska klara oss, så om det inte blir varmväder innan dess så får vi skjuts upp datumet. Mina hundar behöver lätt före för att klara den distansen och underlaget, dvs. hur lätt släden glider, gör väldigt stor skillnad på hur mycket hundarna behöver trötta ut sig. Flera av dem är ju inga långdistansare så för att klara den distansen måste vi ha bra väderförhållanden, det går inte att komma ifrån. Gillar inte att planera om men måste man så måste man... =/

Nu ska hundarna få middag och sen ska vi sova...tror vi kommer att sova riktigt gott hela familjen idag. =) 6+ mil i helgen med delvis riktigt tung packning, så även om distansen i sig inte är speciellt mycket så har hundarna helt klart fått rejält med träning ändå. Gonatt världen!

Igår kom jag på ett par extra frågor som glömdes bort, så de kommer med här istället:

-Bor alla hundar inne?

Nej de flesta bor främst ute. Giela är inne i stort sett all tid vi är hemma, och även ibland när vi jobbar. En solig dag kan hon dock ha det härligare ute i hudngården än inne med oss. Alla mina hundar är dock vana att vara inomhus och rumsrena. Vid något eller några tillfällen varje vecka kommer hela gänget in, och ibland sover alla inne också.

Vintertid dricker hundarna mycket vätska morgon och kväll för att orka springa så därför är det inte helt enkelt att ha dem inomhus på "normalt sätt". De blir snabbare kissnödiga och med 7 stycken blir det lätt ett jäkla spring in och ut. Därför är de sällan inomhus innan körning (medan de har mycket vätska i kroppen) utan hellre efter körning och någon dag när vi ändå har vilodag och behovet av att trycka i dem vätska inte är lika stort. Officiellt sett har vi hundförbud i soffan men det brukar alltid ligga ett gäng där ändå... Sovrummet är dock "off limits" och det är ganska praktiskt att ha ett rum där det inte samlas päls på kläderna riktigt direkt...

-Hur långt brukar du köra?

Vi kör inte speciellt långt men ligger antagligen kring 10 mil per vecka när säsongen kommit igång och det börjar finnas vettiga spår att använda (och alla är friska och vädrets makter inte motverkar oss). Före dess för vi inte alls lika långt men är ändå ute hyfsat lång tid eftersom det går så mycket långsammare att pulsa sig fram. En "normal" tur för oss är 1,5-3 mil ungefär. Det längsta vi hittills kört på en dag är 6 mil, men den siffran hoppas vi snart kunna ändra!

-Hur långt KAN de springa?

Jag har hundar som till stor del inte är byggda för att springa speciellt långt. De har inte rätt vinklar/rörelser/skalle mm för att mata iväg på det sätt som de mer extrema slädhundarna kan. 10 mil på samma dag kommer vi nog att klara men det kommer nog att ta i stort sett hela dagen med de pauser som behövs och det tempo som är lagomt för oss.

De mer extrema hundarna springer utan bekymmer 20 mil per dag under ca en vecka i sträck. Om det handlar om färre dagar så kan de säkert klämma in betydligt mer under en dag eftersom de inte behöver spara krafterna för framtiden på samma sätt då så det är svårt att säga en exakt siffra. Under Iditarod springer de t.ex ca 180 mil på under 9 dygn. Slädhundar är fantastiska toppatleter och har ett fantastiskt sätt att snabbt återhämta sig från tuffa fysutmaningar.

Nu - jobb - och så lite tankar på vad vi ska hitta på ikväll. Det verkade spritta i Rotax ben nu på morgonen så det blir nog en slädtur av något slag, men jag vet inte om tant kan åka med och vara lös med den skaren som börjar bli nu. En lätt hund som springer på skaren kan ställa till enorm skada OM den skulle sätta efter ren eller andra djur som trampar igenom och riskerar att skära upp benen och även om tant inte jagat något djur på väldigt många år så tänker jag "better safe than sorry"!

Oavsett hur många hundar man drar med, så stöter man på linor. Ju fler hundar - desto mer linor! Linor är ett viktigt kapitel rent säkerhetsmässigt, de är både den största säkerheten man har (förutom hundarnas vett och ev. lydnad) och en av de största riskerna för hundarna. Därför tänkte jag att de ska få ett eget lite kapitel här i bloggen. Ännu en gång måste jag förstås förtydliga och säga att det här är ETT sätt att se på saken. Många andra förare resonerar säkert på annat sätt eller har andra preferenser.

Om vi börjar fårn början: Stamlinan/mittlinan! Om man kör spann är det här linan som går mellan varje hundpar, förutom ledarhundarna. Stamlinan är mycket viktig rent säkerhetsmässigt. OM stamlinan går sönder kan man i värsta fall hamna i ett läge där hundarna just där sitter fast i släden via draglinorna, samtidigt som deras halsband sitter fast i hundarna framför. Om det händer i ett stort spann kan man knäcka nackar eller strypa hundar. Om nacklinorna går av kan man istället tappa delar av spannet, och det vill vi förstås också undvika. Alltså, kvalitet på stamlinan är jätteviktigt! Det finns stamlinor i många olika material. En del är av helt enkelt splitsade av vanliga draglinor, har för mig att det brukar vara 10mm tjock polyetenlina eller tjockare. Denna lina är lätt och smidig, men vid hård belastning/slitage kan den gå av. Kör man med denna typ av lina ska man vara noggrann med att kontrollera den!

Det finns även linor av vajer. De är tunnare men väldigt slitstarka, så länge vajerlåsen är ordentligt gjorda. Denna modell finns både plastbeklädd samt klädd i polyetenlina. Jag kör själv med vajerlinor klädda i polyeten, trevliga att hantera och de klarar en hel del stryk innan de går sönder.

Förutom att stamlinan kan gå av, så kan den skapa loopar eller på annat sätt trassla in sig i spannet. Detta sker främst om linan av någon orsak inte hålls sträckt, t.ex vid ett väldigt snabbt påkommet bajsstopp eller liknande. Det kan räcka med att stamlinan lägger sig i en ögla på marken, en av hundarna sätter i ena tassen, resten av spannet framför kastar sig framåt i start... och vips så har hunden ett brutet eller väldigt skadat ben om det vill sig illa. Alltså - håll koll på att stamlinan är av nog bra material och håll koll på om någon hund verkar ha trasslat in sig i den innan du ger startkommando. Ju större spann, desto större skada kan förstås något sånt göra.

Nästa lina är draglinan, alltså linan som sitter fast baktill i hundens sele samt längst bak i varje stamlinesektion. Draglinor är oftast gjorde i splitsad polyetenlina, och precis som med alla splitsade linor (även stamlinor) är det viktigt att man vet hur man ska låsa öglorna i båda ändarna så att de aldrig riskerar att gå upp. Det finns även draglinor med en del vajer, för att minska risken för att hundarna bakom tuggar sönder dem, samt draglinor helt i vajer. Draglinorna är förstås viktiga, men en trasig draglina innebär sällan någon akut fara. Däremot kan det vara bra att alltid ha med sig ett par linor extra, om något skulle inträffa.

Längst fram på hunden sitter nacklinan. I vissa kretsar har det börjat bli populärt att köra utan nacklinor, men samtidigt som detta minskar risken för ryck i hundarnas halsar, så förlorar man även en funktion som håller ihop spannet, och om föraren inte är uppmärksam och en hund stannar tvärt så hinner den få ett rejält ryck i selen om inte nacklinan finns som håller den synkad med resten av spannet. Detta är till stor del en smaksak helt enkelt, samt styrt av ifall man tävlar eller inte och de regler som finns då.

I början är det säkrast och enklast att köra med nacklina, och många fortsätter med det resten av karriären också. En bra grundregel är att nacklinan bör kunna gå av vid kraftig belastning. Om en hund t.ex fastnar någonstans så ska nacklinan gå av istället för att hunden släpas och kanske bryter ev. ben som fastnat nånstans. Detta kan man göra antingen med hakar av plast, genom att fästa hake och lina med buntband (så gör jag nu), eller genom att använda linor som går av vid påfrestning. Att ha helt stumma nacklinor (t.ex. kedja eller vajer) är inte helt riskfritt även om det kan vara praktiskt för hundar som gärna tuggar på nacklinor. För säkerhets skull bör man i de fallet ha en svag del som kan ge efter om något skulle inträffa.

Nacklinor finns i vajer, vanlig lina, tunna linor, kedjor, och expander, och alla har sina favoriter. Själv knyter jag linor av expander och byter med jämna mellanrum när de blivit för slitna. Eftersom de har viss eftergift i sig så tänker jag att det sparar hundarnas halsar lite från de kraftiga ryck som man annars riskerar i vissa lägen. Om det t.ex går snabbt och en hund missuppfattat och plötsligt svänger höger när resten av spannet tar vänster, så får ju den hunden ett rejält ryck i halsen av en stum lina. Under höstträningen när vi enbart kör på grusvägar använder jag gärna fasta nacklinor eftersom de känns säkrare när man måste passera andra samt kanske kör mer i spann med hundar från olika grupper. I lugnt tempo och avsaknad av skoterbroar, träd, skarpa kurvor mm så kan inte så mycket hända (så länge man kan lita på sin stamlina förstås).

Det kan även vara skönt att ha en lösning som tillåter att man byter till fasta nacklinor i vissa läget, t.ex genom att ha både plast och metallkarbin monterat, eller att man kan göra en "avslitbar" lösning fast på annat sätt. Skönt att ha i många lägen!

Linor finns även till ankaret. Själv kör jag oftast med dubbla ankare, och de är bundna i polyetenlina som är 10 eller 12 mm tjock. Även ankarlinor är en viktig punkt som man vill kunna lita på! Linorna och ankare/släde sätter man oftast ihop med någon slags karbinhake. Denna bör förstås vara säker så att den inte går upp, samt klarar beslastningen. Det kan även vara bra att veta att man ska eftersträva rakt belastning på en karbinhake. En hake som åkt snett så att dragpunkterna sitter på hakens långsidor blir kraftigt försvagad. Samma sak med en hake där man på ena sidan inte drar rakt utåt, utan belastar åt flera olika håll. Haken bör vara låsbar på något sätt och är som mest hållbar om den belastat helt rakt i två motstående riktningar.

En del väljer att ha ett fjädrande material mellan karbinhaken och linorna, för att jämna ut hårda ryck för hundarna. Första åren körde vi med den lösningen, men jag kan inte säga att jag märkt någon större skillnad av att vara utan den. En viktig detalj i ett sånt läge, oavsett man kör spann eller åker skidor, är förstås att expandern alltid ska ha en back up som är stum, dvs. om expandern går av så ska det finnas något annat som fångar upp hunden/hundarna. Till stor del kan man ju göra körningen mjukare genom att själv vara aktiv. Vid start brukar jag t.ex lägga vikten på en fot på marken, för att avlasta min egen vikt, och när släden sen är i rörelse så kliver jag på helt. Såna små enkla saker gör arbetet mjukare för hundarna.

Slutligen använder många en sk släplina, oftast i liknande tjocklek som ankarlinan eftersom den även kan användas som extra ankare om man knyter den kring ett träd eller liknande. Snöankare kan hundarna dra loss ibland, men ett stadigt träd flyttar de inte! Denna lina är oftast så pass lång att den släpar hyfsat många meter bakom släde medan man kör, och om man är riktigt snabb och flink så sägs det att man ska kunna hugga tag i den ifall man ramlar av, och på så sätt hindra att man tappar spannet. Den kan sägas vara kombinerat extraankare, samt säkerhetsanordning. Smidigt vid grillpauser och liknande!

Slutligen - hakar! I början körde vi främst med pistolhakar, men kruxet med dessa är att de fryser ihop ibland. En del löser detta genom att fästa hakarna på selarna och halsbanden istället för på linorna, eftersom det är när linorna ligger i snön som det fryser oftast. Efter det gick vi över till BGB-hakar en tid, men det var en period kantat av små otäckheter. Har man BGB-hakar på draglinorna så kan hundarna få riktigt fula sår i ljumskarna om en hund kliver över en annan för att byta sida. Kaela fick en BGB-hake i ljumsken en gång, som tur var bara med skador i skinnet som följd, men det kan även skada senor mm som finns där. Jag har även kompisar som mitt under körning upptäckt att deras hundar plöstligt haft BGB-haken från nacklinan fäst i tassen (i "simhuden" mellan tårna) eller i skinnet i ansiktet. Därefter kör jag aldrig mer med BGB-hakar på mina egna linor - de må vara säkra rent hållbarhetsmässigt men de medför alldeles för stora andra risker. Nu har jag pistolhakar både fram och bak istället, i olika storlekar.

Allt fler förare kör även med sk. "eskimo hooks", små plast- eller träbitar som man helt enkelt trär ihop med selen eller halsbandet. Detta verkar vara en säker och "snäll" lösning, och en annan fördel är att man slipper metall kring hundarnas huvuden (samma som med plasthakar). När det är riktigt kallt kan kall metall fastna i tunga mm och skapa blodbad om man har lite otur.

Linornas längd är också en smaksak. Längre linor ger ju hundarna en rakare belastning men gör även spannet längre, vilket kan vara en nackdel. Själv kör jag med standardlinor från Oinakka och tycker attdet fungerar bra. Ett längre spann är ju svårare att svänga med och svårare att passera vägar mm med eftersom man inte har lika bra sikt...

Pust...en helt novell om linor var det där! Finns en massa annat bra att tänka på också, men här var en del av de viktigaste säkerhetsdetaljerna i alla fall. För hundarnas skull är vi skyldiga att ha bra utrustning och bra koll på vilka risker vi möter. Nu bussen strax framm i Boden - äntligen helg! =)

Folk pratar ju ofta om allt de lärt sig av sina hundar. Det kan vara att ”leva i nuet”, att behöva bli mer medveten om sitt kroppsspråk och humör, ”lära känna sig själv” och en massa annat bra. Jag håller helt med – mina hundar har absolut lärt mig mycket om de sakerna! Livet med slädhundar tar dock inlärningen till ytterligare en nivå och här tänker jag lista några av de saker jag idag är rätt bra på – som jag absolut inte skulle ha behärskat lika bra utan hundarna:

• Yxa – efter att ha hackat upp nåt ton med färskfoder så börjar jag bli riktigt duktig på att hantera en yxa. Tidigare var det spridda skurar, nu kan jag med nån centimeters noggrannhet klyva ett 10 kg foderstycke längs den perforerade linjen som är ca. 40-50 cm lång. Piece of cake - jag och yxan är som ler och långhalm!
   
• Skruvdragare – efter att ha byggt 6 hundkojor (med obscena mängder skruv för att klara sig trots Silvas attacker) och ett antal kvadratmeter trall har jag faktiskt blivit ganska grym på att hantera en skruvdragare! Jag klarar nya skruvar, gamla rostiga som luktar kiss, såna som försvunnit in i blött trä, avrostade, snedvridna och söndernötta – jag kan hantera dem alla med min skruvdragare och en tång. Det kanske inte blir riktigt snyggt - men jag kan bygga stadigt!
   
• Knutar och knopar – ja kanske främst knutar och trassel. Efter åtskilliga timmar spenderade med att knyta linor, reda ut linor, bygga ihop linor, plocka isär linor osv så har min hjärna utvecklat ett riktigt bra sinne för att reda ut trassel eller dela/sammanfoga linor av olika typ. Mig knyter ingen ihop!
   
• Skämsträning –jo det är svårt att undvika… det finns säkert slädhundsförare som säger att de aaaldrig behövts skämmas för sina hundar eller något de hittat på, men då ser jag bara tre alternativ – antingen ljuger de, eller så har de förträngt stora delar av sitt liv, eller så har de helt enkelt aldrig kört med hundarna! Man får träning i att göra bort sig med jämna mellanrum, mer eller mindre allvarligt. Inte kul - men nyttigt ändå!
   
• Multitasking – dessutom har jag utvecklat färdigheter inte helt olika de som många småbarnsföräldrar har. För att få allting att gå ihop så pusslar min hjärna ihop vardagen och alla små delar, ex från någon dag sen: gick ut med 4 hundar till hundgården, gav dem lite torkad fisk och tog med den tomma säcken och yxan (som stod utanför hundgården) till bron för att klyva mat. Hämtade upp ett fruset block ur frysen och hackade det i smådelar. Bar ner det i källaren och tog med mathinken för imorgon bitti. Dumpade säcken med mat i frysen och tog in hinken i tvättstugan för att fylla på vatten. Passade på att ta ur tvätten ur maskinen medan hinken fylldes. Dumpade hinken i källaren och bar upp tvätten till tvättlinan…osv….Helt klart en bra färdighet att träna upp!

Som ni ser finns det många bra lärdomar - och detta är bara ett axplock! Man tränar även upp styrkan i armarna och bålen när man släpar efter släden ibland, balansen rent allmänt förstås, ja det finns massor! Draghundslivets eget lilla universitet.... =)

Idag tog vi en vilodag och för att minska abstinensen tog jag in alla hundarna och släden... Idag var det montage av skotermattebromsen som gällde, så jag har inte riktigt blivit galen nog att ta in släden bara för att gosa med den. Det gick...sådär...just den här skotermattan var lite mer ojämn på ovansidan än min gamla och det fick styra konstruktionen lite. En handduk dog under arbetet men nu är mattbromsen nästan klar - bultarna ska nog kapas av lite med vinkelslip, och så saknas en bricka och en bult på höger sida. Det här är precis en sån grej som kan vara superenkel med rätt verktyg och lite flyt, eller bli eländigt bökigt om man saknar vissa dimensioner och grejor och har lite otur. Min förra skotermatta monterade jag utan distanser med följden att den nötte på trämedarna när den åkte upp/ner, samt att jag måttade lite tokigt så att den hakade sig mot vanliga bromsen i vissa lägen. =/

Nu har jag satt distanser som håller ut den från medarna (inåt blir det ju liksom) och måttat NOGA för att de inte ska ta i varandra. Får se om nåt annat blev fel istället eller om det äntligen tänkt bli BRA!

Arbetet fortgår... Jag har köpt plastremsor i stadig lexanplast för att fästa mattan med. Tidigare hade jag någon annan slags plast och det finns tydligen en massa olika sorters plast att välja på - bra att det finns plastexperter att fråga och jag hoppas att han förstod vad jag behövde när jag försökte förklara. Plasten måste vara böjbar för att konstruktionen ska kunna fästas, samtidigt stadig och hållbar även vid rejäl kyla.

Hundarna tuggar ben och har fått klorna klippta. Silva den lilla tokiga hunden fick mig att skratta som vanligt. Hon låg i soffan (som på bilden) och tuggade men lyckades tappa sitt ben BAKOM soffan! För att få tillbaka det fick hon springa runt och klämma sig in mellan soffan och väggen (vänster sida av bilden), bara ett par decimeter brett. Eftersom CD-hyllan (snett nedanför tavlan på väggen) täpper igen öppningen på andra sidan hittade Silva en annan utväg, dvs. hon kom klättrande upp över ryggstödet och tog med sig halva gardinen. Där satt jag i godan ro i hörnet av soffan och myste när jag plötsligt hade en hund ikädd gardin på ena axeln... =)

Idag var det kring -18 ute och jag övervägde länge om Giela skulle få följa eller inte. Hon hade säkert gärna suttit vid elden och fikat. Däremot gillar hon inte att frysa och med dagens temperatur skulle hon säkert ha gjort det, trots täcke,  då vi var stilla rätt länge vid fikapausen. Dessutom kändes hon rätt "osugen" senast vi körde och fryser ju lättare om tassarna än de andra även när man kör, så hon fick stanna hemma. Istället selade jag ut 6-spannet med nya korta selarna, och Lars drog igång skotern för att följa med oss ut. Som synes är Nalle rätt ivrig, han passar på att gräva en grop innan vi startar.

Här är vår läskiga skoterbro. Den är läskig för att den är smal, har en skarp sväng både just före och just efter, samt att den ännu har flera hål där hundtassar skulle kunna ramla ner och fastna. Vi passerar den alltså i snigelfart, men försöker att ändra inte trilla av med tanke på infarts- och utfartsvinkeln. Längtar tills den är "tät" och säker!

Det var riktigt soligt och fint ute och vi hade 3 kamerar med oss för att kunna fota både hundspann och skoter ute på de fina myrarna. När vi kom dit visade det sig dock att vi överskattat januarisolen. Den kommer aldrig nog långt upp för att fixa sol ute på myren då det ligger ett litet berg ivägen. Vid horisonten färgade solen träden rosa, men hos oss var allting bara i skugga.

Jag vet att jag säger det varje år, men nu är det dags igen - nu känns det som att vi har bra koll på utrustningen! Det enda som fattas på släden är mattbromsen, som ska byggas om och sen monteras tillbaka, men annars har vi bra slädsäck, hel släde med bra broms, rejält med linor och selar, dubbla ankare, släplina, massvis med reflexer, lampor till hundarna, mig och släden, ja det känns som att vi rent materiallt sett inte har så mycket kvar på önskelistan.

Lägg märke till kniven som jag monterat fast där bak. Den sitter alltid där och det är en stor trygghet att alltid ha en kniv tillhands. Främst tänker jag då på lägen där man akut kan behöva kapa av linor eller liknande om riktigt galna trassel uppstår. Dessutom brukar jag tänka på den när jag blir lite mörkrädd då hundarna och jag är långt ute i skogen tillsammans sen på kvällarna. OM det kommer en stor varg/björn/hund/lo (eller träsktroll) och anfaller hundarna så har jag ju i alla fall min lilla kniv!

Däremot måste bromsupphängningen justeras. Gillar inte att ha saker lagade med spännband! Jag försökte fota Lars och skotern men vi hade behövt lite sol för att få det riktigt snyggt. Dessutom hittade vi inget riktigt bra ställe, och så hade jag inte rätt objektiv, ja vi får göra ett nytt försök när solen hunnit lite högre upp helt enkelt.

Sen fotade Lars oss, men fokust hamnade lite knasigt ibland, så som det kan bli. Däremot ser de ju rätt glada, å jag med för den delen!

När ska vi fortsätta???

Här möter vi Lars och hans skoter. Mina hundar är rätt vana vid skotrar men har respekt för dem rent naturligt, och går alltid åt sidan när vi ska passera. Det är faktiskt riktigt praktistk eftersom vi möter skotrar ofta. De som sitter på skotrarna behöver ju inte känna sig nervösa när hundarna naturligt håller ut, och dessutom slipper jag risken att släden dras för nära och krockar med nån skoterdel vilket säkert skulle kunna bli dyrt!

Framme till höger ligger vår grillplats

Medan Lars ordnade med elden fick mina hundar lite hö att ligga på och varsitt täcke för att hålla musklerna lite varma under pausen. Dessutom fick de varsitt litet märgben - mums!

Silva tuggar med rumpan i vädret

Snart mums! Den lilla ihopfällbara muurikan är helt perfekt till två personer, så länge man ska steka saker som "sitter ihop". Ska man steka små köttbitar eller annat så är den lite väl liten och det ramlar lätt ut över kanterna. För hamburgare är den helt perfekt! Det här är nu tredje gången vi åker till samma ställe och grillar hamburgare, och jag måste säga att jag gillar denna lilla grillplats. Den ligger lite lugnt till vid en skoterled som inte är utmärkt på nån karta och inte trafikeras så mycket - skönt!

Hamburgerdags igen!

Silva ville förstås inte ligga och vila hur som helst, utan kontrollerade om hon kunde stjäla något av vårt fika.

Mintu är inte helt bekväm i sitt täcke. Han hade samma problem förra året. Att sitta med täcke går bra, men att lägga sig ner är tydligen väldigt konstigt. Ögonen gick nästan i kors men han satt ändå in i det sista. Till slut lyckades även han och alla små sötnosar sussade gott medan vi åt hamburgare.

Dagens fordon, min släde och Lars skoter. Jag testade för övrigt skotern och höll faktiskt gasen i botten en liten stund...kul! Dessutom satt jag bakom Lars när han körde och det var nära att jag skreek! Jag höll i mig för brinnande livet och tänkte "nu ramlar jag av, nu ramlar jag av, nu ramlar jag av"... Det är lite mer kraft i den än i skotrarna jag är van med från Blaiken. Jag tyckte den var riktigt rolig att köra, även om hundarna förstås är mitt fordonsval nr 1! Någon fartdåre är jag absolut inte!

Silva och Rotax

Mintu var ändå inte helt nöjd. Han vilade en stund men tyckte sen att det var kyligt om tassarna. Dessutom var det jobbigt att lägga sig ner igen. Till råga på allt så fick han draglinan kring sin tass också!

Som tur var för Mintu så har han uppfostrat sin husse väl. Husse hämtade Mintu till elden och gosade med honom. För att han inte skulle frysa om tassarna fick han stå i husses knä en stund och värmas på elden. Egentligen tror jag inte att fossingarna var så värst kalla, han ville nog främst hitta ett sätt att få lite specialbehandling.

Mintu och jag

På vägen hem fortsatte jag och hundarna bortåt och hittade välkörda och fina spår vilket alltid glädje en den här tiden på året. Vissa år är det ju så kallt att skoterförarna knappt tinar fram förrän i februari! Pannlampan började dock kännas trött och det börjar nog vara dags att ladda nu. Senaste tiden har jag bara lagt en åt sidan och tagit nästa, men nu är jag inne på sista pannlampan som lyser, och de andra 3-4 ligger trötta i en låda. Dags att ta tag i, för det blir massvis med mörkerkörning även längre fram i vinter förstås.

Här ska vi precis passera riksväg 97

Vi körde hemåt längs Luleälvens kant, och till min stora glädje var lederna hårda och fina, inget vatten ute på älven heller trots att många vattendrag haft mycket vatten på isarna i år. Nu är alla hundarna inne och sover så gott. Vi körde egentligen inte så värst långt, men vi hade ju lite extravikt med oss, och så fanns ju en del att titta på ute i skogen också. Mintu och Kaela klättrade raka vägen upp i soffan och har inte gått ner sen dess.

Egentligen skulle vi ha varit på dragträff idag men jag prioriterade om och valde att köra här hemma med min älskling och hans skoter som sällskap istället efter en fullspäckad arbetsvecka, och vi fick en riktigt mysig dag. Dessutom känner jag ännu mer att jag nog vill ha en skoter framöver. Ingen dyr och ingen jättesnabb, men nånting lite "lagomt" att köra runt med lite ibland. Kanske nästa vinter.

Imorgon ska vi ha 2 gäster med oss på släden. Jag har inte riktigt bestämt var vi ska köra ännu. Får höra lite hur långt de vill åka och vad som kan vara lämpligt. Blir kul!

När man kör släde kan en massa tokigt hända. Hundar kan skada sig på många sätt, både i tassarna och kroppen i övrigt förstås. De kan få isklumpar mellan trampdynorna, sträcka sig, känna sig osäkra och tusen andra saker, så, nu tänkte jag skriva lite om vad man kan se eller hålla utkik efter när man står där bak och ser ett gäng hundrumpor framför sig, timme efter timme.

En av de enklaste sakerna man kan göra är att regelbundet hålla koll på snön där hundarna sprungit. Detta gäller främst längre fram på våren när snön börjar vara skarp och kan skapa sår på hundarnas tassar. Även kortklippta klor kan nötas ner så att det börjar blöda. Parallellt med detta ska man givetvis kontrollera tassarna nu och då om de inte har sockar på sig, men det är ändå en bra vana att titta efter blodspår i snön under vissa tider på året. Ser man ett sår tidigt så går det oftast bra att smörja med lite salva och sätta på en socke så att hunden kan arbeta vidare utan att halta eller markera.

En annan sak, som gäller året om, är att känna sina hundars rörelsemönster. Man bör veta hur en viss hund ser ut när den travar avslappnat, ungefär vid vilken fart den går över i galopp, om den brukar gå i passgång och i så fall i vilka farter. Då är det lättare att bedöma om en hund t.ex börjar gå ovanligt mycket passgång, vilket oftast är ett tecken på smärta i de fall där hunden förändrar sitt beteende. Man kan även se om hunden verkar gå rent, dvs. travar den rytmiskt och flytande eller haltar den på något sätt? En hund som ändrar sitt rörelsemönster har oftast en anledning till detta. En hund som inte brukar gå passgång men börjar göra det bör undersökas, eftersom det oftast har en anledning om det handlar o en förändring hos hunden .

När kall pudersnö fallit är risken som störst att det ska fastna isklumpar mellan hundarnas trampdynor. De växer rätt snabbt i storlek och kan skapa blödande sår om man inte plockar bort dem. Att ta bort dem är enkelt, man värmer helt enkelt loss dem med värmen från sina egna händer. Det luriga är snarare att hinna se dem i tid. Vill man undvika risken kan man använda sockar på hundarna. Samtidigt kan även sockarna ha negativa saker med sig. De påverkade ju hundens ben till viss del, de flesta får aldrig problem av detta, men en del hundar kan få det om sockar används flitigt och ofta. Samtidigt kan de spara hundarnas tassar (och ens egna händer).

Hur hittar man isklumparna? Oftast kan man se att en hund t.ex börjar halta svagt på nån tass, kanske "tappar sugen", slackar lite på linan eller ser obekväm ut. Oftast börjar hundarna själva att försöka bita bort isklumparna om man stannar släden. Om vädret är sånt att isklumpar kan bildas så bör man kontrollera tassarna regelbundet, hur ofta det behövs beror på snön och hundarna, men hellre en check för mycket än för lite! Sår uppkommer snabbt och en del hundar visar inget förrän skadan redan är skedd. Rent allmänt gäller att många huskies är enormt tåliga, och med det adrenalin mm som utsöndras i kroppen när de arbetar så tål de tyvärr ännu mer. Vissa hundar kan springa och jobba bra trots rejäla skador. Såna skador som gör att de knappt vill stå upp ens när de tas ut ur spannet. Det här innebär förstås att vi som kör hundarna har ett extra stort ansvar att axla! Man kan absolut inte lita på att alla hundar talar om ifall de har ont, det är vårt jobb att se! Tyvärr hör man ibland folk som säger "Äh, det kan inte vara så illa, han springer ju..."  

En hund som travar avslappnat har oftast huvudet i "rak" linje med ryggen, och svansen rakt ut eller hängande neråt (med knorren åt nåt håll eventuellt). En hund som har ont nånstans eller känner sig obekväm (kan vara pga osäkerhet, halt underlag, underlag som inte riktigt bär mm) kan springa med huvudet lite höjt, och det kan vara viktigt att hålla utkik efter. En hund kan även göra det om den inte känner sig riktigt bekväm med farten (det går för snabbt för den) t.ex På samma sätt är det med svansen. Ett fåtal hundar springer normalt sett med höjd svans, så även här handlar mycket om att känna till var som är normalt för respektive hund. En höjd svans kan signalera att underlaget är halt t.ex Det kan även vara ett tecken på att hunden inte är helt bekväm. En del unga hundar kan ha lite hög svans i början innan de "hittat sin plats" i hundspannet. När en hund signalerar att den inte känner sig helt bekväm så bör man alltid ta reda på vad orsaken är. Att springa längre sträckor och "spänna sig" på det sättet är förstås inte nyttigt för någon hund.

Sen gäller det förstås att veta hur hunden brukar arbeta och fungera. En hund som brukar jobba hårt men plötsligt börjar slacka linan gör det ytterst sällan utan orsak. Vilken inställning brukar hunden ha, och hur ivrig brukar den vara? Har hundens inställning ändrats på något sätt? Tyvärr är det lätt hänt att vi bortförklarar den typen av beteendeförändringar. "Han kanske är trött". "Hon är ju ändå vuxen nu, lite mer bekväm". osv. Tyvärr har jag personliga erfarenheter av hur olämpligt det är, så, istället för att bortförklara - gör vad som går för att ta reda på orsaken! Är hunden sjuk? Har den ont i rygg, fötter, leder eller annat? Om det är en tik, är det nära löp, skendräktighet mm? Ibland kan det underlätta om man har gamla bilder eller filmer på sina hundar, där man ser deras hållning, muskulatur och rörelser, så att man har något att jämföra med och kan hitta även förändringa som kommit smygande gradvis.

Förutom detta finns säkert en massa annat som man kan tänka på, men det här är i alla fall en liten sammanställning av sånt som man kan se på hundarna när man kör, och bör göra till en vana att regelbundet kontrollera. Man får aldrig glömma att hundarnas hälsa är vårt ansvar!

Nu är de nya selarna och halsbanden från Manmat här. Fem selar och sju halsband för ca 1500 kr, direkt från Tjeckien. Riktigt bra!