Här hemma är det mesta smått ludet just nu. Hälften av hundarna fäller och Giela som bara bor inte är snart helt naken. Så här såg täcket ut efter att hon promenerat med det igår kväll!!!

Inatt har vi haft kring -30 grader ute men varmare väder är på ingång. Kring nyårsafton ska vi ha nån enstaka plusgrad enligt smhi, i flera dagar! Galet och tyvärr i varmaste laget för hundarna nu när spåren ännu är lite tungjobbade, men jag slipper ju frysa i alla fall.

Temperaturen hindrade dock inte Rotax och Nalle från att sova ute i snön efter frukost, och för den som undrar så hade de 4 isolerade kojor (6 olika ingångar), 3 oisolerade kojor, och ett varmt rum i garaget, att välja på. Samma killar slappade glatt här inne i värmen igår kväll och trängdes i soffan med de andra. De där pälsarna har verkligen en otrolig förmåga att anpassa sig - det blir ju en temperaturskillnad på ca 50 grader!

Plan A var att vi skulle åka mot Storuman redan igår kväll men jobbet med att slå in alla julklappar drog ut på tiden och som tur var hade vi redan då bestämt oss för att åka lördag morgon istället, dvs. för ungefär 2 timmar sen. Nu vaknade vi till -33 grader ute och det känns faktiskt aningen motigt. Att köra i såna temperaturer innebär en hel del risker, speciellt när man har 7 hundar med sig om man inte så lätt kan "kasta in" i vilken förbiåkande bil som helst ifall ens egen bil skulle ge upp. -27 i Blaiken så det verkar inte bli mycket varmare efter vägen heller.

Bilen står i alla fall på värmning och jag packar och planerar för att få allting att fungera så smidigt som möjligt. Hundarna har sovit inne inatt och är nog glada över att slippa kylan ute.

När det gäller huskies och kyla finns ju en rad myter. Många tror att huskies måste bo ute, och inte klarar värme. Nu är ju detta till viss den invididuellt, många av dem uppskattar kyla, men många gillar även värme och älskar att ligga och värma sig framför kaminen. Många av de hundar som "inte gillar att vara inne" tror jag (iaf om man pratar om hundgårdshundar) är såna hundar som helt enkelt inte är vana att vistas inne och därför blir stressade och börjar flåsa. Alla huskies jag känner på nära håll som fått chansen att vänja sig vid att vara inomhus älskar att vara inne med sina ägare, mysa i soffan och leva normalt hundliv. Mina egna hundar trivs ute i sina hundgårdar men vintertid så skulle de nog allra helst vara inne med oss hela tiden, om de hade fått välja fritt.

Kan huskies frysa? Självklart. Till viss det är det kanske en vanesak, och beror på om de bott ute och satt ordentlig päls. Men även mina hundar som bor ute kan bli kalla om tassarna och vilja gå in. Giela har normal päls, men som gammal tant har hon inte samma cirkulation i kroppen längre och hon behöver absolut mer värme än de andra för att må riktigt bra.

En följd av detta tänk är ju att många har undermåliga kojor utan isolering, eller kanske snålar med halm och strö, eftersom hundarn ändå "klarar det". Jo de fryser ju inte ihjäl, men kylan bränner mer energi och belastar kroppen mer, så jag tycker ändå att det bör vara självklart att även polarhundar ska vettiga kojor att krypa in i. Slutsatsen är att även huskies kan frysa (speciellt de som är gamla eller krassliga) och att även huskies kan älska värme! Vissa individer klarar sig bra med bara sin egen päls, andra individer behöver stödvärme och mer extraomvårdnad.

Rotax har nu bott hos oss i snart ett halvår, och vi har lärt känna varandra rätt väl. Rotax är ingen vanlig sibbe. Ju mer jag tänker på honom och umgås med honom, desto mer förstår jag att Rotax egentligen är drömhunden för många. Han är hunden som många Svenssons drömmer om när de önskar sig en siberian husky att dela livet med.

Förutom att Rotax är rätt grov och tjusig, så är han även väldigt social och vill hela tiden ha folk ikring sig och hänga med på allt man gör. Dessutom är han mycket enkel att ha lös och kommer direkt när man ropar. Han älskar att gosa och ligger helst i mitt knä och bara myser, är sällsynt trofast och väldigt lugn och lättsam för sin ålder. Rotax är en riktigt mysig hund, men inte helt rastypisk, i alla fall i mina ögon. Problemet är att de flesta som köper en sibbe och drömmer om en Rotax, en tillgiven och trofast vargkompis, blir ytterst besvikna. De flesta sibbar kräver helt andra saker och har helt andra intressen.

Jag förstår allt mer att Rotax inte passade in i sitt förra hem som enbart draghund, där han boddde ute hela tiden. Rotax behöver mer social kontakt och blir inte trött och nöjd bara av att springa, han behöver få tänka, klura och vara aktiv även med hvuudet på regelbunden basis. De flesta sibbar är annars väldigt nöjda med att regelbundet springa i spann och bo ute med sina huskykompisar. Om Rotax däremot misstrivs så talar han gärna om det med sin vackra röst, så där är han en desto mer typisk siberian husky.

För en person som enbart vill köra drag är Rotax för krävande, men samtidigt för klumpig och långsam i draget. Han hänger inte med i högre tempo helt enkelt och blir inte trött av enbart drag. Som tur är går vårt spann rätt sakta och vi sysslar med allt möjligt i hundvärlden. Ikväll ska Rotax t.ex få börja på kurs i rallylydnad. Det blir något nytt för både honom och mig, och jag tror att det kan passa honom riktigt bra. Om du är nyfiken på rallylydnad kan du läsa mer här:

http://www.rally-lydnad.se/

Idag ligger hundarna inne och gnager ben. Dvs alla utom Giela, hon vill helst vara kvar ute i hundgården ensam. När man ropar in de andra så står hon kvar mitt i rastgården och tittar mot hundgårdsdörren iställlet. Direkt man öppnat så hoppar hon in i kojan igen och ser så nöjd ut. Kan det vara så att tanten börjar bli lite senil? För nån dag sen trodde jag ju att Rossi lärt sig öppna ytterdörren (som första hund i gänget) men igår märkte jag att det var Giela som var tjuven! Hon hoppade mycket målmedvetet på dörrhandtaget för att få vara ute istället... tänk att man kan lära sig såna tokigheter när man nästan är 11 år gammal. Får se hur hon beter sig sen när vi kommer "hem" till Boden. I övrigt är hon pigg och rask som vanligt.

Solnedgången här utanför är ganska häftig. Jag försökte fånga den på bild men det är en sån solnedgång där kontrasterna gör att det inte går. Det är fortfarande rätt ljust ute och gräset är riktigt tokgrönt, himlen mörkgrå och så lyser det rosa/orange/gult i en strimma ovanför fjällen som ligger 4-5 mil bort ungefär. Riktigt fint! Bilden blev en mörk och blek kopia men så är det ju ibland...

Igår kväll började jag med en omfattande digital rensning. Min dator har länge klagat på att C: börjar bli fullt. Jag började med att avinstallera kanske 20 program som inte behövdes och sen började jag radera lite bilder. Jag har länge haft ovanan att göra nya mappar i fotomappen (ibland med datum, ibland allt från ett minneskort rakt in i en mapp osv) utan att radera och sortera så noga. Efter en timmes sortering inventerade jag och fick veta att jag hade 32960 foton på datorn... äldsta bilderna är från 2001 har jag för mig. Nu har operation rensa och sortera inletts.

Än så länge har jag lyckats vara snabb och rationell och inte fastnat för mycket i nån mapp... men visst väcker det tankar att titta igenom nästan allt man gjort de senaste åren. Mest tänker jag på Gakkon, tittar på bilderna hur hennes muskler ser ut, vilken sele hon har, om hon travar eller passar på bilderna, sträcker linan eller ser ut att kämpa. Det är konstigt hur blind man blir när man ser någon/något varje dag.

Om jag tittar på gamla bilder på henne reagerar jag oftast på hur stark och muskulös hon var! Hållningen var en annan och hon såg så stark ut. Så såg hon inte ut nu de senaste året/åren... när skedde egentligen förändringen? Just nu tittar jag på bilder från 2009 ungefär. Där travar hon på i stort sett alla slädbilder men det syns i galoppen att hon inte är helt bekväm, speciellt när det blir kurvigt eller går snabbt. Så lätt det är att vara efterklok. Så tydligt det faktiskt syns när man vet vad man ska titta efter. I efterhand känns det underligt att man kan "missa" en sån omvälvande omvandling.

På bilderna ser hon glad och lycklig ut och jag tänker också att jag inte skulle vilja ha ändrat speciellt mycket, eller kanske främst att Gakkon egentligen fick som "hon hade velat" under rådande omständigheter. Om jag vetat tidigare att hon faktiskt hade ont i ryggen så hade jag nog kört kortare turer, tänkt mer på hur, var och när... Det finns tider och turer som jag i efterhand kan känna dåligt samvete över, om jag hade vetat så hade jag inte pressat henne eller ens bett henne att genomföra de sakerna... Å andra sidan fick hon vara med och göra det hon älskade mest av allt så länge hon orkade. Sista året när hon ylade en stund inne i köket varje gång vi andra åkte iväg på längre turer... nä det var inte kul det heller.

Vad kan man lära sig av detta? Antagligen att alla hundar "pratar" på olika sätt. En del säger till när de har ont, andra mörkar enormt effektivt (som Gakkon) fastän smärtan måste vara rätt stor. Det gäller att titta efter små signaler, lyssna noga, känna sin hund och dess beteende, gärna titta på bilder/filmer från förr och kunna jämföra och VÅGA känna efter fastän dagarna flyger förbi. Mitt lilla huvudbry just nu är Mintu. Hans kropp rör sig inte normalt men enl sjukgymnasten är ingenting "fel". Alla hans syskon rör sig mer eller mindre konstigt (underlig passgång mm) och även mamma+morbror. Tror att älskade lillkillen ska få en höftröntgen i höst och sen får vi väl se vad som händer. Hoppas att han ska få bli en klok gammal ledarhund i mitt spann men tyvärr finns det nånting som säger mig att det kanske inte blir så...     

Tyvärr är huskies långt ifrån så skonade från sjukdomar och elände som många vill påskina. Det stora problemet är väl egentligen att ytterst få hälsoundersöker innan avel (pratar då främst om alaskan huskies och blandraser), och att de flesta hundar som får underliga symptom aldrig får en diagnos utan bara får "vandra vidare", antingen till sällskapshem eller till hundhimlen. Dessutom är de generellt väldigt smärttåliga de små pälsbollarna och många klagar inte i onödan. Dessutom är de vackra och billiga... det är ingen enkel kombination att ro iland!   

Igår kväll när jag gick ut för att ge hundarna middag, just före jag tänkte gå isäng, så gjorde jag en mycket otrevlig upptäckt! Jag kikade in i stora kojan (som jag gör med jämna mellanrum) för att titta att värmelamporna som sitter där inte glidit snett (de sitter med metallbyglar och om de stökar runt mycket kan ena bygeln glida lite åt sidan). De är självklart inte inkopplade (ingen el igång sen Silva fick sina ordinarie tänder) men har hängt kvar i väntan på tid och ork att plocka ner dem, och det har fungerat bra för hundarna har inte rört dem. Vad kan man göra med tjockt glas och metall liksom?

Igår visade det sig dock att man tydligen kan göra en hel del. Ena lampan var BORTA! Jag hittade glaset och två skruvar i väggen, samt "foten" till själva glödlampan. Hela plastarmaturen inklusive ett tunt metallbläck mm...är borta! Uppätet! ALLT ÄR SPÅRLÖST FÖRSVUNNET! Först skyllde jag på Mintu och Kaela men vissa delar har setts komma ut ur Silvas bakdel (rättare sagt hittats i saker som tidigare kommit ur Silvas bakdel)...hmm...Riktigt otäckt men alla verkar må bra än så länge och vad jag kan förstå så måste detta ha hänt för några dagar sen eftersom jag hittade delar i en bajs som legat på gräsmattan i några dagar iaf... Så, bara att hålla tummarna för att allt passerar ut av sig självt! Istället för en tidig kväll blev det att söka verktyg och demontera allt som fanns kvar, rensa ut all halm i jakt på delar...osv...

Nu borde jag verkligen ha lärt mig att ALDRIG underskatta vad småttingarna kan vara kapabla till om de känner att de har lite tråkigt! Kanske dags att metallförstärka allt? Eller börja ha munkorg på jyckarna?   Lite skönt ska det faktiskt bli när de blir lite äldre, men så länge ingen av dem skadas så kan jag leva med att en lampa dör...dock kommer det ju att ta ett bra tag innan man kan slappna av och våga tro att det är safe! Har kommit på lite mer saker som jag ska plocka bort och/eller förstärka/modifiera ganska snart...

Nu ikväll ligger hundarna runt om i huset och äter "inne-ben" (dvs. inga köttben). Tassar som håller hårt i nåt för att få tag att tugga - visst är det gulligt!

Håll tummarna för lampdelarna kära vänner!

Mintu och Kaela sover ute inatt, för att Silva ska få lite extra lugn och ro. Giela och Rossi är lite för nakna för att sova ute nu, i -26 grader eller nåt sånt (eller så är matte lite för mesig). Verkar gå bra där ute i alla fall, alldeles tyst. Dags att sova efter en låååång diskussion på vovve.net angående avel på Alaskan huskies, eller njae, det framkom ju sen att det som personen ifråga hade inte ens var en Alaskan husky utan en korsning mellan Alaskan Malamute och Siberian husky mm...Tråkigt att så många inte kan se draghundar för vad de är. Det är en sak att ha en draghund som lever som aktiv sällskapshund om den trivs, och man själv trivs, en helt annan sak att börja avla på en sån hund och sprida dess gener. Ibland har folk tyvärr svårt att förstå skillnaden.