Många är vi som älskar hundar. De flesta som har hund säger sig älska sin hund. Det otäcka med ordet ”älska” är att det kan betyda så många olika saker. För många år sen träffade jag en kvinna med två omplaceringshuskies. Hon hade själv svårt att gå och motionerade hundarna ytterst sparsamt med koppelpromenader i stan där de bodde. Denna kvinna ”älskade” sina hundar. Pratade man med henne så hävdade hon faktiskt att hundarna inte behövde mycket motion, de levde gott på all ”kärlek” hon hade att ge. Tänk om det var så enkelt, att hundar bara behövde någon som älskade dem och inget mer?

Ännu underligare blir det när man möter människor som ”älskar hundar” och ”älskar sin egen hund”, men använder oschysta träningsmetoder, trycker ner hunden i backen (vilket jag kan förstå för 15-20 år sen, jag gjorde det själv ibland för det var så saker och ting lärdes ut på den tiden, men utvecklingen går framåt och mängder av information finns tillgänglig idag) utan att den gjort något för att förtjäna det, rycker den i halsen, skriker på den, skickar iväg den från den sociala samvaron hela tiden. Är det kärlek? Gör man så om man älskar, respekterar och förstår denna underbara varelse som delar livet med en? Eller betyder ”älskar” något helt annat för denna person? Har de kunskapen/förmågan att förstå ens en liten del av hur en hund fungerar, känner och tänker? Frågar man dem så ”älskar de sin hund” förstås, kanske till och med mest av allt i hela stora vida världen.

I slädhundsvärlden finns det gott om personer som älskar sina hundar. En del gör det både till ord och handling. Andra älskar sina hundar men avlivar/omplacerar skoningslöst alla de som inte håller måttet. Missförstå mig rätt, jag ser inget fel i att omplacera på ett klokt sätt, men när ”omsättningen” på hundar är så stor att det försvinner hundar var och varannan månad, kan det verkligen vara att ”älska” sina hundar? Kanske älskar man tanken på att tävla och kanske älskar man att köra hundspann, men kan man verkligen säga att man älskar sina hundar?

Ytterligare en dimension av det hela är alla ”älskade” men tjocka och ovårdade hundar. Visst är det underligt att människor kan ”älska” en hund, leva med den som centrum i sitt liv, ha den som ett barn, men ändå låta den bli så tjock att den knappt kan gå? Låta pälsen tovas och klorna bli långa? Ha en relation med hunden där de inte klarar att borsta hunden utan att den morrar, en relation som egentligen saknar tillit, förtroende och alla de bitarna, men allt de ser är den enorma kärlek de känner till hunden (som ibland morrar och bits, men inte så ofta).

Många ”hundälskare” håller till på Internet, och själv ställer jag mig alltid en liten aning skeptisk till folk som säger sig ”älska hundar”. Av någon anledning blir jag mindre skeptisk till de som pratar hund utan att just göra denna direkta kärleksförklaring. Att någon säger sig ”älska hundar”, kan betyda väldigt många olika saker.

Ibland brukar jag fundera lite, vad är bäst – att vara en ytterst älskad hund hos en okunnig ägare som inte vet hur en hund fungerar, eller att vara mindre älskad men leva hos en ägare med kunskap och engagemang i sitt husdjur? Ser man det så, är kanske ren ”kärlek” den minst viktiga delen i det hela. Att respektera levande varelser och ha kunskap om deras behov och beteende kanske är viktigare. Att man älskar sin hund behöver inte alltid betyda att man är en bra hundägare även om det oftast är en väldigt bra start. Vad tycker ni?

Förra året hade Kaela ont i ryggen och åt medicin samt fick vila rätt lång tid. Hennes ryggont visade sig då som att hon gick lite orent, inte att hon haltade eller pep eller inte ville vara med, utan bara rätt subtila signaler. Hittills i år har allt sett bra ut men nu verkar det ha vänt... =(

En av veterinärerna vi pratade med förra året visade hur man kan känna i ljumskarna baktill (egentligen högre upp på utsidan hunden framför bakbenen) om hunden har inflammation i ryggen på insidan. Tidigare när jag klämde där så visade Kaela ingenting, men nu idag så visade hon tydlig smärta genom att tvärvända huvudet och se olycklig ut. Om hunden har ont så är det tydligen oftast rejält ömt på detta ställe, så när veterinären själv kollade drog hon vant bort händerna blixtsnabbt eftersom hon sa att många hundar markerade med bett pga smärtan. Kaela vänder huvudet men är en hund som skulle ha väldigt långt till bett.

Filmade lite ute i hundgårdarna när man ser hur hon rör sig, lite trippande med bakbenen och så lyfter hon dem konstigt och i onormala lägen. =( Lilla hjärtat...dags att fundera på vem vi ska vända oss till den här gången för att ev. få lite nya infallsvinklar. Ska nog försöka tjata oss till en direkttid hos Inger i Gammelstad.

Så, tyvärr verkar detta ha blivit lite av en följetong. Nytt veterinärbesök att planera in, och antagligen vila ett bra tag. Hoppas verkligen inte att detta blir ett problem som återkommer även i framtiden, men med tanke på att det hänt flera gånger nu blir man ju lite nervös.

Rotax har fått plåstret borttaget idag (det har hängt kvar så fint i en hel vecka) och såret under ser ritkigt fint ut. Det har tagit ihop bra men inte läkt fullständigt förstås. Rotax fortsätter att slåss med sin tratt (en kamp mot väggar och dörrkarmar bl.a.) och tacklar ibland Giela (som också är inne nu) i farten. =( Livet utan kulor verkar vara helt OK, tuggben i soffan är ju inte så tokigt t.ex.?

I övrigt har den här veckan känts lite tung. Det har varit många diskussioner med draghundsfolk kring hundhållning och jag känner allt mer hur less jag är på delar av den där världen. Folk blir lite avtrubbade med tiden och umgås med andra som också är avtrubbade, och åsikterna blir därefter. Helt normala tycker de, uppåt väggarna tycker jag. Vi tänker helt enkelt väldigt olik i många fall. För att inte känna mig helt ufo luftar jag tankarna med lite vanliga aktiva hundägare och det är konstigt, men ingen av dem skulle kunna tänka sig att utsätta sina hundar för det som är vissa draghundars vardagsliv, t.ex att bo fastkedjad vid en koja den tid man inte motioneras eller tränas, under ett helt liv. Enligt många en helt OK lösning även 2012 i Sverige. *suck* Måste väl ducka lite också, man ska tydligen inte "tycka" om sånt här utan bara sköta sig själv och inte bry sig så mycket om vad andra gör. *dubbelsuck*

Igår var vi ett tappert litet gäng som åkte ut för att köra lite sök. Eftersom tikarna bara hade löptankar i sina små huvuden tog jag med killarna. Ingen av dem har vad jag minns kört sök förut, men det kan hända att jag glömt nån liten träning. Alla har kört cirkelträning där de får lära sig att passiva okända figuranter har bra belöningar om man går fram till dem. 

Resultatet får väl närmast beskrivas som förödande. Rotax var först ut och eftersom jag överskattat honom bad jag figgarna gå för långt ut. Jag hade väl nån slags tanke om att maximera aktiveringen å få med aningen spring också, istället för att ha fokus på att få allting RÄTT. Dessutom verkade det som att han tänkte en del på tikarna där hemma som tänkte på löp. Till råga på allt så hade vi försovit oss en aning och inte hunnit med nån rejäl rastning före. Ja resultatet blev inte snyggt, men han fick tänka mycket och vi fick några goda skratt, och kanske nåt nytt grått går.

Så, se den här filmen som ett riktigt avskräckande exempel! Ser det ut så här - så har man gått för fort fram och måste sätta sig ner och fundera över vad som motiverar hunden och hur man får in rätt rutiner, och genast backa ett par steg i träningen. Gör om - gör rätt!

Nalle var hyfsat duktig faktiskt och sprang till 80% rakt mellan figgarna med fin attityd. Mintu däremot hade alla sina tankar hemma i hundgården. Det var lite som att träna med en alien som funderar på hur han ska komma hem igen. Han var svårmotiverad och väldigt disträ... Fick Rotax insats att likna en stjärna!

Sen till en helt annan sak. Via Facebook fick jag nyss se en mycket otrevlig film om hur träning (på vissa håll i alla fall) bedrivs i USA när det gäller Tennessee Walking Horse. Dessa hästar har en speciell gångart som ser helt missbildad ut, men många tycker tydligen att det är snyggt, och sånt som är snyggt och drar in pengar kan få många att utveckla nya grymma metoder för att dra allting steget längre. Man får verkligen hoppas att detta hamnar i ljuset och att de skyldiga får sina straff. Här kan ni se filmen.

http://www.hastmagazinet.com/newsItem.aspx?id=53252

En annan sak man inte får glömma är att detta antagligen är rätt utbrett. Att några avslöjas och åtalas är ju bara en liten del i kakan. Förutom de tränare som använder dessa metoder så finns ju även en stor del skötare och andra kring dessa hästar som är "medbrottslingar". En ren gissning är att vissa sagt ifrån och bytt jobb, medan andra blir kvar och mentalt ställer in sig på att vad de gör är normalt och "okej". Lite att ändamålen gagnar medlen så att säga.

Jag vet att jag har skrivit om det förut men jag tycker att det är enormt viktigt och vill därför skriva om det igen - vikten av att vidga sina vyer! För en "ny" hästtränare som kommer in i en gemenskap där detta anses vara normalt så är det oväntat enkelt att trilla in i samma hjulspår. Hur mycket vi människor än vill säga och tro att vi alla tänker själva och alltid tar egna beslut, så ska man aldrig underskatta grupptryck och vår förmåga att ändra vad i tycker är rätt eller fel, beroende på i vilka sammanhang vi hamnar. En person som "vänjer" sig vid denna behandling blir ju på ett sätt lite hjärntvättad och van, det kanske inte ens ses som underligt längre.

Här ser jag själv många paralleller till stora delar av draghundsvärlden. Alltför många förare har en bristfällig hundhållning och när nya hundförare kommer igång, och umgås med dessa erfarna personer och lär ifrån dem, så hamnar man snabbt i en ond cirkel där denna bristfälliga hundhållning blir normen även för dem. Nu menar jag inte hundar som misshandlas eller liknande, utan det kan handla om att man har dåliga hundkojor, snålar med halm eller annan isolering i dem, inte rengör sina hundgårdar regelbundet, har för många hundar i för små hundgårdar, har hundar på kätting (alltså att hundarna bor fastkedjade vid sin egen koja, totalt olagligt i Sverige), att sjuka hundar får självläka eller att klorna tillåts bli för långa osv.

Alla ni nya draghundsentusiaster som läser detta - var kritiska mot det ni möter och köp inte allting rakt av! Många är enormt erfarna och duktiga och har vunnit en massa tävlingar men det betyder INTE att allt de gör är rätt eller att allt de säger om hundarna är sant. Prestationer står ibland, men inte alltid, i förhållande till hur väl man behandlar sina djur. Har man själv draghundar så kan det vara mycket givande att umgås med aktiva bruksfolk, agilityfolk mm och se vad de har för förhållningssätt till sina hundar. Man har ALLTID saker man kan lära av varandra och det är alldeles för lätt att bli hemmablind, speciellt för de som enbart umgås med en typ av hundfolk i övrigt.

Samma sak gäller ju många av raserna med stora hälsoproblem, för vissa blir det ju "normalt" att en hund inte kan föda själv osv... å umgås man bara med andra som har samma ras med samma problem så blir det ju för en del ett "ickeproblem", det blir "normalt" att det är så. I vissa raser är det normalt att hundarna har svårt att röra sig, är överviktig, är ilskna eller rädda, och ser man inte "normala" hundar på nära håll med jämna mellanrum, så luras många att tro att det är normalt. "Den här rasen är sån" alternativt "den här rasen ska se ut så här" hör man ju ofta, som om det skulle vara en giltig förklaring till övervikt, överdrivna rädslor, andningsproblem mm.

På samma sätt som taskigt skötta draghundar är det "normala" för alldeles för många. Så - ut å vidga era vyer och håll ögonen öppna för allt ni ser! Hundar ska skötas väl och klarar man inte det har man för många hundar och bör göra nåt åt det, några andra ursäkter finns inte! Sällskapshundar, draghundar, jakthundar, brukshundar - det kvittar - ALLA ska skötas bra och få aktivering och motion.

Diskussionerna kring "sönderavlade raser" och andra uttryck (som många slänger sig med utan att egentligen kunna förklara vad de menar, en ras består ju av ett gäng olika individer och inte en homogen grupp) har länge gått varma och visst finns det en klar poäng i att osunda hundar länge premierats på utställningar i Sverige, och kanske ännu mer på många andra håll i världen. Detta gäller främst för vissa raser, där det uppskattas att hundar är överviktiga (vilket felaktigt ibland kallas att de har "massa"), hundar med ögon, öron päls mm som ger dem bekymmer i vardagen sätts upp som vinnare osv. En riktigt tråkig utveckling. Nu har SKK börjat ta tag i det här och visst blir man glad i hela själen av denna läsning?

http://www.skk.se/nyheter/2012/5/sunda-hundar-prioriteras/

Man får verkligen hoppas att denna satsning slår igenom och det arbete som redan påbörjats verkar ju faktiskt ha gett utslag. Har t.ex hört att ett antal bruksschäfrar (dvs. schäfrar med lite lättare kroppsbyggnad och sundare rörelser mm, helt enkelt schäfrar gjorda för att arbeta och hålla för arbete) premierats på utställning senaste tiden! Tidigare hade tyvärr den arbetande typen av schäfer, rottweiler mm (även till viss del draghundar) svårt att hävda sig i utställningsringarna till förmån för betydligt osundare rasfränder som avlats just för att se "snygga ut". Personligen tycker jag inte att utställningsvarianterna av de arbetande raserna brukar vara direkt snygga...men det är ju en subjektiv bedömning. Detta kan ju i alla fall vara början på en bra vändning och utveckling!

Det är otroligt lugnt här hemma nu. Löptikarna sover mest om dagarna, å killarna här inne piper visserligen nån gång per dag, men i stort sett är allting så enormt lugnt. Vinterns energi ebbade ut snabbt och hela gänget verkar nu vara rätt nöjda med att sola på kojtaken och köra på med sommaraktiviteterna som inte alls innebär lika mycket spring som det vi gör på vintrarna. Riktigt skönt, nästan för bra för att vara sant! Vår och löp brukar annars innebära nån slags besvär, typ yl, gnäll, tikar som juckar på varandra så att man hoppas att grannarna inte ser...osv...

Efter lite funderande har vi bestämt oss för att bygga ut en ny hundgård men lämna de gamla som de är. Kan vara bra med lite extra yta kring löp mm så hundarna slipper trängas och det sparar en hel del arbete att slippa riva i den gamla. Lösningen blir då hundgårdar för 3+3+2 hundar, och om vi lyckas kastrera Mintu och Rotax under sommaren så innebär det att alla hundar kan bo ute under nästa löp på ett säkert och bra sätt så att löptikarna aldrig bor med nån hane. Kan bli bra!

Nu ikväll har Giela och jag joggat. Efter 15 bitar sushi till middag gick intervallträningen rätt trögt. Vi fullföljde men jädrans det var jobbigt! 2 minuterlite jobbigare löpning, 1 minut gång, upprepat 7 gånger. Känns väldigt lagomt att ta med tanten på mina små joggingturer för att hålla igång hennes kropp lite extra, och lite lagomt. När jag tänkte efter så är vi lite bekvända..de flesta joggar med sin yngsta och ivrigaste hund, jag gör tvärtom! *s* 

Senaste dagarna har vi blivit ännu mer sugna på att kanske skaffa en liten Cairnterrierkompis igen. I ärlighetens namn så vore det kul att få vara mer del i den normala hundvärlden igen också. Draghundsvärlden innehåller både högt å lågt, som allt annat, men skiten syns å märks så mycket mer. Det är vanligt med hundar med långa klor, trasiga eländiga hundgårdar, riktigt dåligt byggda hundkojor, tjuvparningar kors å tvärs och alldeles för många valpar som föds osv. normen borde ju vara att ha hela, rena och välskötta hundar men istället blir man jätteglad när man ser en sån anläggning - för det är inte så vanligt! Standarden är generellt sett lägre än man kunde önska. Andelen draghundar som känner till ordet "lyx" är inte stor... i min lilla värld borde alla hundar få lite lyx, egentid, möjlighet att utveckla sin personlighet och möjlighet att skaffa ett bra självförtroende och grundtrygghet.

Kommer absolut inte att sluta med draghundar men känner faktiskt att det kan vara skönt att ha en fot mer fast i den normala hundvärlden, där det är självklart att direkt ta en sjuk eller skadad hund till veterinär, där hundarna får på sig täcken direkt det är kallt och där varje hund är enormt värdefull och speciell för sin ägare. Jo många känner ju så även för sina draghundar, men alltför många ser dem som arbetsdjur med ett berättigande bara så länge de kan leverera resultat. =( Just av den anledningen tror jag att det är jätteviktigt som hundägare att försöka vidga sitt umgänge, om man som draghundsförare enbart umgås med andra draghundsförare blir man lätt ganska trångsynt, samma sak om man enbart hänger med jaktfolk, eller bruksfolk osv... jag tror att det är jättenyttigt att vidga sina vyer och se hur andra gör även om man inte sysslar med riktigt samma grej!

Innan en liten Cairn kan flytta in måste vi dock lösa de praktiska bitarna på nåt bra sätt. Om vi har jättetur så föds det en kull som ev. verkar lovande i höst nån gång och har vi ännu mer tur så passar det oss, och finns en liten tikvalp där till oss. Tiden får utvisa! Nu väntar sängen, två dagars jobb och sen fyra dagar av röjning, slängning och hundträning. Längtar!

Det GÅR att förändra saker om man hjälps åt! Italienaren som skötte sig mycket illa mot sina hundar och filmades (hamnade på Youtube) får nu allt fler reprimander för sitt beteende. Jag gissar att historien inte heller slutar här. En stor eloge till personen som hade kyla nog att filma eländet. Många ifrågasätter varför ingen ingrep, och det kan man ju göra, men i valet mellan att ingripa eller filma vid ett sånt tillfälle så tycker iaf jag att en filmär prio ett. Ett ingripande stoppar eländet för stunden, vilket förstås är jätteviktigt, men bevis av denna typ kan göra en långsiktig skillnad. Det bästa är förstås att lyckas med båda delarna.

http://www.wsa-sleddog.com/index.php/de/

http://www.fimss.com/

Igår kväll åkte jag och Giela, och en tvåbent kompis, till två andra tvåbenta kompisar och deras stora huskygäng. Giela såg först lite fundersam ut och verkade väldigt nyfiken på vart vi skulle. När vi kom fram lekte hon med lilla BC-korsningen Emil nästa hela kvällen, och det märktes inte att det skiljer över 10 år mellan dem i ålder. Det varvades lek, paus, lek, paus, hela kvällen, och sen var nog både Emil och Giela rätt nöjda. Vi tvåbenta fick skvallra och skratta och prata i lugn och ro så vi var också rätt nöjda.

Medan vissa draghundar får bli gamla i lugn och ro och leka med kompisar, så är det andra som har det desto sämre. Draghundsvärlden innehåller ju både högt och lågt, som de flesta andra sporter där djur blandas in. När det blir tävling så växer hornen kanske lite extra, och som tur är finns ibland folk på plats som kan dokumentera eländet. Ju mer tiden går, desto mer skeptisk blir jag till extrema tävlingar där djur är inblandade. En sak är ju säker - vi tävlar i alla fall inte för djurens skull!

Den här filmen snubblade jag över idag och nog gör det ont i hjärtat att se. Till att börja med fick denne man alltså bara 30 minuters tidstillägg som straff vad jag förstått, men nu har massiva protester börjat ge resultat. WSA (World Sleddog Association) har enligt källor stängt av honom från alla tävlingar. FISTC som anordnade tävlingen verkar inte ha gjort nåt ännu om inget mer hänt sen senaste rapporten jag såg. Tittar man bland kommentarerna till filmen så finns kontaktuppgifter där om man vill skicka några mail och försöka göra skillnad. Sånt här borde aldrig förekomma, och när det gör det, så måste så många som möjligt säga ifrån!

Hundarna i filmen är uppenbarligen mycket trötta och varma, ändå envisas denne italienare med att slita upp dem och försöka tvinga dem framåt. Att köra hundar i det tillståndet kan förstår bli livshotande. Överhettning är inte att leka med. Förutom den uppenbara risken är det förstås mycket oetiskt handlande... en skam för hela mänskligheten och i synnerhet för alla som kör hund.

Nu ska jag äta middag och sen ska jag och 6 ivriga vänner ut och prova spåren. Efter en dag med 6 (!) plusgrader ute får vi se vad vi hittar. Min gissning är att spåren antingen är superlätta (de som körs mycket) eller riktigt tunga (de som körts mindre). Helgen ser desto mer lovande ut, minusgrader och strålande sol båda dagarna!

Jag umgås stor del av dagarna med ett gäng knarkare. Ja det gör nog många av er som läser också. Knarkarna jag pratar om är förstås de fyrbenta vännerna, hundarna! Arbetande draghundar kan nästan ses som knarkare. De är "beroende" av att få springa och gör ibland nästan vad som helst för att få sin vilja igenom. Precis som tvåbenta knarkare kan en sugen draghund ljuga och bedra för att få komma åt sitt gift, för att få springa sig riktigt trött och slut tillsammans med kompisarna.

Vad menar jag få med  detta? Jo större delen av alla draghundar älskar ju att springa. Gissningsvis så fungerar det lite som med motionerande människor, till slut blir det lite som en drog (om än i positiv bemärkelse) när kroppen frigör en massa ämnen som får dem att må bra helt enkelt. Problemet med våra hundar är att de inte alltid vet sitt eget bästa,och långt ifrån alltid talar om när de har ont eller känner sig slitna. Snarare kan de mörka eller låta bli att känna efter, allt för att få vara med och springa lite lite till. Sen finns förstås hela skalan, från de som springer, till de som drar, till de som tokdrar. En riktigt hårt arbetande hund håller linan spänd från start till slut, oavsett snöstormar, djupsnö, hinder eller distraktioner. Den typen av hundar är inte alls ovanliga, men kanske är vanligare inom vissa typer/linjer av draghundar. Såna hundar är oftast väldigt dåliga på att känna efter och visa smärta i tid. Huskies är oftast väldigt tåliga, och det är förstås både på gott och ont...

Att motionera arbetstokiga djur hårt ställer alltså lite extra krav på oss som kör. Vi måste studera dem kritiskt och förstå eller se när de börjar få ont, för när de själva talar om det genom att halta eller gnälla har det oftast gått väldigt långt. Det här är ett svårt jobb, som man inte alltid kan göra perfekt tyvärr. Gakkon som jag hade tidigare var ett bra exempel på detta. När det gällde henne var jag tyvärr alldeles för dålig på att läsa tecknen, fastän hon aldrig haltade eller gnällde eller "sa" att hon hade ont så var hennes rygg riktigt trasig. När hon var ung och frisk brukade vi skämta om henne och säga "så länge hon har ett ben fritt (inte intrasslat) så springer hon vidare". Sån var hennes inställning, lintrassel kring benen eller djup snö, sånt spelade ingen roll, hon skulle FRAMÅT!

När hon sen började slacka ibland borde jag ha förstått att nånting var fel. En hårt arbetande hund blir aldrig "lat", slutar den dra som den gjort tidigare så är nånting fel, även om hunden inte visar andra tecken på smärta. Alla såna ändringar i fart, rytm, gångart mm bör man vara vaksam på. Det viktiga är att minnas att våra hundar inte alltid vet sitt eget bästa, och kanske speciellt inte de som är arbetsnarkomaner och älskar livet i selen över allt annat.

Nu är ju långtifrån alla draghundar "knarkare". Många älskar att springa men på ett mer hanterbart sätt. Giela är absolut ingen knarkare. Nu ikväll körde vi en kort motionstur där hon fick följa med. De första hundra meterna från gården var skoterspåret helt igensnöat och osynligt. Jag visste ju att det fanns där och Mintu brukar vara en klippa på att följa osynliga spår. Just ikväll missade han dock spåret i en kurva efter halva sträckan och plötsligt vadade hela spannet ute i djupsnön, till Gielas stora förtret....

Antingen så hade det drevat extra mycket där, eller så missade han faktiskt spåret för en gångs skull. Det blev i alla fall 100 meter djupsnö och tanten var allt annat än nöjd...=/ Att köra hundar som är totalt "oknarkiga", dvs. inga arbetsnarkomaner över huvud taget (som Giela), kan ha sina nackdelar även det. Hundar som inte brinner för draget kan ibland använda en mer defensiv stil. De bromsar kanske istället för att satsa i vissa lägen, tar en del kurvor eller hinder med mer tvekan osv... tyvärr gör detta att dessa hundar oftast är de som snubblar, ramlar, släpas eller på annat sätt råkar lite illa ut. Skaderisken för dem kan alltså vara nog så stor, speciellt som de sällan tar stöd fullt ut i selen heller.

Nu kom i alla fall alla hem helskinnade och rätt glada, även Giela, för efter pulsandet hade vi fina spår hela vägen och hittade ett lagomt tempo i snabb trav som verkade passa alla. Dessutom sken månen så fint för oss, fastän den inte ens är riktigt halv ännu. Riktigt snyggt var det!