Idag har vädret varit lite knasigt, dimmigt och fuktigt ute men lite kallare än -20 när vi åkte ut. Hela hundgården var tjock och vit av frost. Vi tog de korta selarna och ett 6-spann, och jädrans vilken skillnad det är på spåren nu! För en månad sen kämpade vi oss fram i långsam trav, även på skoterspåren som var uppkörda. Idag var hundarna ruggigt pigga och släden kändes som en liten vante ibland. Spåren var hårda och fina och vi växlade mellan rask trav och galopp hela sträckan på närmare 2 mil. Det i sig är ju inte så underligt kanske, men för oss är det här första tiden denna säsong då vi haft så lätta spår att hundarna kunnat hålla bra tempo i längden.

Slutsatsen blev att det är hög tid att montera dit den nya mattbromsen nu. Skotermattebiten och plastskenorna finns här hemma, det ska "bara" sättas ihop och passas in på släden.

Rossi var lite slö även idag och jag tänker inte köra henne mer den här veckan. Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare, men under en lite längre tid har hon långsamt ändrat kroppsform. Hennes revben känns utan problem men hon har ändå tappat sin midja och blivit mer jämntjock över kroppen. I kombination med att hon varit lite "osugen" på slädturerna sista veckorna fick mig att boka en veterinärtid nästa vecka, när Giela ska få sin pensionärskontroll. Vi fick en tid hos vår favoritveterinär och det kändes bra när man kommer med lite "luddiga" symptom. Tidigare när Rossi haft ont så har hon reagerat genom att vara sur mot de andra i gruppen, men något sånt har inte märkts nu. Hon har fint tandkött och fin päls. Ja det enda som inte stämmer är kroppsformen, och draghumöret.

En trist utveckling var att jag hittade 2-3 små knölar i hennes juver nu när vi klippte klorna efter körningen. Jag vågar inte säga om jag kände igenom juvren när vi klippte förra veckan, men det är max 3-4 veckor sen jag kontrollerade dem, antagligen mindre, och då fanns inget där. Nu fanns små knölar i olika juver. =/ Jag försöker att inte låta tankarna skena iväg förrän vi pratat med veterinär och fått en helhetsbild men knölarna fick mig inte på bättre humör direkt. =(

Livet som slädhund är tufft hälsar Kaela!

Inatt sover hundarna inne, och jag hoppas att vi alla snarkar gott om sisådär 20 minuter...MAX! På tisdag är det veterinärdags, för både "Tant" och "Fjant".

Vi gick lite mer än en mil igår kväll inne i Boden och hann avhandla alla möjliga mer eller mindre viktiga ämnen. Hundarna var kanske inte jättetrötta sen men helt klart nöjda i alla fall. Här myser söta lilla Flinga efteråt. Mysigt!

Helgen har varit innehållsrik på många sätt, förutom hundkörningen förstås. En av kvällarna satt jag i soffan och slösurfade medan hundarna sov i vardagsrummet runt om mig, vissa låg i soffan, några låg på golvet, nån låg i hallen osv. I en Facebook-grupp om hundträning hade en tjej lagt upp en video där hon tränade sin boxer. Jag slog igång videon glad i hågen och tänkte aldrig på att jag borde ha sänkt volymen, som en ren säkerhetsåtgärd...

Boxern gjorde det den skulle och sen drog matten fram hans belöning - ett pipdjur som pep och pep och pep! På max en halv sekund hade alla hundar (utom Giela, hon var den enda som inte reagerade) gått från "total koma" till "fullständigt klarvakna" och vips hade jag 6 enormt ivriga och målinriktade huskies som klättrade upp i soffan, över mig, över datorn, in under kuddar och filtar, i vild jakt på PIPDJURET! VARIFRÅN PIPER DET? VAR ÄR PIPDJURET?

Att jag själv började att skratta så jag nästan tappade andan gjorde ju inte heller saken bättre. Älskade små tokar!

Helgens galenskaper slutade inte där. I söndags morse när jag klev upp hade alla hundar sovit inne. När Silva var yngre hade hon en eländig ovana att väcka mig kring 5 för att gå ut i hundgården, men nu sover alla lugnt och stilla. Just denna natt hade dock nån vaknat lite före oss, och märkt att toalettdörren inte var helt stängd. Väl där inne hade denna "någon" rivit ut alla toalettsopor och spridit dem över golvet samt tagit med sig utvalda delar in i hundrummet. Silva var den enda jag ertappade med äckliga saker i munnen, men jag gissar att hon inte var ensam i sin lilla "fest". Så, nu hoppas vi att allting kommer ut den naturliga vägen utan skador eller problem. Där finns ju trots allt en hel del saker som kan vara onyttiga för hund och jag har ingen aning hur många medkumpaner lilla Silva hade. Det finns 3-4 hundar till som skulle kunna tycka att nåt sånt var skoj...

Ikväll ska Giela och jag gå på stadspromenad med Veronica och Flinga. De andra får en vilokväll men imorgon kväll blir det körning igen, denna gång alldeles ensamma, bara hundarna, jag, och så nån slags pannlampa som antagligen skulle behöva nya batterier. =)

Idag blev vi riktigt glada när det visade sig att smhi haft helt fel, istället för mulet väder var det strålande sol och -15 ungefär, helt perfekt! Giela och jag promenerade runt byn en sväng och hon hann dessutom spana in några snygga hundar som vi mötte. Hon är en väldigt trevlig promenadkompis, min lilla tant. Imorgon kväll har vi planerat in promenad med Veronica och Flinga, på stan!

På dagens slädtur hade vi sällskap av inte mindre än två personer - normalt sett boende i Paris! Att åka hundspann i Norrbotten skiljer sig ju rätt mycket från livet i Paris, på många sätt. Killen var från Sverige, och hans fru från Japan, så vi var riktigt multinationella på alla sätt.

Jag funderade lite i början men beslöt att hundarna borde orka med 3 personer på spåren vi har nu, och det gick faktiskt riktigt bra. Vi fick avlasta ibland i uppförsbackarna och det gick ju sällan snabbt, men det gick ändå bra, och det som först var tänkt som en liten provtur blev nog över 2 timmar på spåren, kanske närmare 3, jag minns inte riktigt vilken tid vi åkte iväg. Tiden går snabbt när man har roligt!

Vad tittar hundarna på? Jo en av våra gäster förstås. Ute på myrarna var det riktigt vackert idag, solen når ju inte dit, men himlen var gulrosa och månen visade sig som en tunn, tunn skärva. Vi passade på att ta en liten fotopaus men min lilla kamera kunde förstås inte alls återge alla färgerna.

Vi var en person i släden, och två där bak, och det fungerade riktigt bra. Ibland känns släden svårstyrd då man är två där bak och har tyngd i, men idag fungerade det ändå rätt bra. Hundarna arbetade som små hjältar (ja det vill säga de flesta, inte Rossi t.ex.) och Kaela och Mintu gjorde ett fint jobb i led. Våra gäster var lite frusna och kalla, det är ju inte speciellt lätt att klä sig för några timmar ute i närmare -20 grader (som det var när vi kom hem), men de var tappra och ville gärna fortsätta på spåret ner mot Luleälven istället för att vända hemåt. Alltid kul att ha med sig trevligt folk på släden som gillar att vara ute! Dessutom var det ju extra skoj att naturen visade sig från en av sina bästa sidor just denna dag.

Snart tändes de första stjärnorna på himlen och månen syntes ännu tydligare. En riktigt fin kväll. På bilden här nere ser man månen som en liten prick...tyvärr är den ju inte helt enkel att fånga på bild, om man ska försöka göra den någon slags rättvisa.

När vi kom hem till huset där de är på besök just nu var det helt mörkt ute och alldeles stjärnklart. Just då tappade ledarhundarna båda sina hjärnor på en gång och ville hemskt ogärna vända ner mot träsket igen. Istället ville de fortsätta framåt mot huset och helst gå in och hälsa på - alla samtidigt! Nåja, deras hjärnor fungerade ju rätt fläckfritt då vi behövde dem som bäst i alla fall, när gästerna kommit in i värmen kunde jag ju vända hundar bäst jag ville och slita mitt hår...*s*

Så, nu siktar vi på en ny arbetsvecka med ännu en härlig upplevelse i baggaget. Det är alltid skoj att dela sitt intresse med nya bekantskaper, och även om jag trivs väldigt bra med att vistas ensam ute på spåren med mina hundar, så är det trevligt med sällskap ibland. Idag var absolut en sån dag!

Idag var det kring -18 ute och jag övervägde länge om Giela skulle få följa eller inte. Hon hade säkert gärna suttit vid elden och fikat. Däremot gillar hon inte att frysa och med dagens temperatur skulle hon säkert ha gjort det, trots täcke,  då vi var stilla rätt länge vid fikapausen. Dessutom kändes hon rätt "osugen" senast vi körde och fryser ju lättare om tassarna än de andra även när man kör, så hon fick stanna hemma. Istället selade jag ut 6-spannet med nya korta selarna, och Lars drog igång skotern för att följa med oss ut. Som synes är Nalle rätt ivrig, han passar på att gräva en grop innan vi startar.

Här är vår läskiga skoterbro. Den är läskig för att den är smal, har en skarp sväng både just före och just efter, samt att den ännu har flera hål där hundtassar skulle kunna ramla ner och fastna. Vi passerar den alltså i snigelfart, men försöker att ändra inte trilla av med tanke på infarts- och utfartsvinkeln. Längtar tills den är "tät" och säker!

Det var riktigt soligt och fint ute och vi hade 3 kamerar med oss för att kunna fota både hundspann och skoter ute på de fina myrarna. När vi kom dit visade det sig dock att vi överskattat januarisolen. Den kommer aldrig nog långt upp för att fixa sol ute på myren då det ligger ett litet berg ivägen. Vid horisonten färgade solen träden rosa, men hos oss var allting bara i skugga.

Jag vet att jag säger det varje år, men nu är det dags igen - nu känns det som att vi har bra koll på utrustningen! Det enda som fattas på släden är mattbromsen, som ska byggas om och sen monteras tillbaka, men annars har vi bra slädsäck, hel släde med bra broms, rejält med linor och selar, dubbla ankare, släplina, massvis med reflexer, lampor till hundarna, mig och släden, ja det känns som att vi rent materiallt sett inte har så mycket kvar på önskelistan.

Lägg märke till kniven som jag monterat fast där bak. Den sitter alltid där och det är en stor trygghet att alltid ha en kniv tillhands. Främst tänker jag då på lägen där man akut kan behöva kapa av linor eller liknande om riktigt galna trassel uppstår. Dessutom brukar jag tänka på den när jag blir lite mörkrädd då hundarna och jag är långt ute i skogen tillsammans sen på kvällarna. OM det kommer en stor varg/björn/hund/lo (eller träsktroll) och anfaller hundarna så har jag ju i alla fall min lilla kniv!

Däremot måste bromsupphängningen justeras. Gillar inte att ha saker lagade med spännband! Jag försökte fota Lars och skotern men vi hade behövt lite sol för att få det riktigt snyggt. Dessutom hittade vi inget riktigt bra ställe, och så hade jag inte rätt objektiv, ja vi får göra ett nytt försök när solen hunnit lite högre upp helt enkelt.

Sen fotade Lars oss, men fokust hamnade lite knasigt ibland, så som det kan bli. Däremot ser de ju rätt glada, å jag med för den delen!

När ska vi fortsätta???

Här möter vi Lars och hans skoter. Mina hundar är rätt vana vid skotrar men har respekt för dem rent naturligt, och går alltid åt sidan när vi ska passera. Det är faktiskt riktigt praktistk eftersom vi möter skotrar ofta. De som sitter på skotrarna behöver ju inte känna sig nervösa när hundarna naturligt håller ut, och dessutom slipper jag risken att släden dras för nära och krockar med nån skoterdel vilket säkert skulle kunna bli dyrt!

Framme till höger ligger vår grillplats

Medan Lars ordnade med elden fick mina hundar lite hö att ligga på och varsitt täcke för att hålla musklerna lite varma under pausen. Dessutom fick de varsitt litet märgben - mums!

Silva tuggar med rumpan i vädret

Snart mums! Den lilla ihopfällbara muurikan är helt perfekt till två personer, så länge man ska steka saker som "sitter ihop". Ska man steka små köttbitar eller annat så är den lite väl liten och det ramlar lätt ut över kanterna. För hamburgare är den helt perfekt! Det här är nu tredje gången vi åker till samma ställe och grillar hamburgare, och jag måste säga att jag gillar denna lilla grillplats. Den ligger lite lugnt till vid en skoterled som inte är utmärkt på nån karta och inte trafikeras så mycket - skönt!

Hamburgerdags igen!

Silva ville förstås inte ligga och vila hur som helst, utan kontrollerade om hon kunde stjäla något av vårt fika.

Mintu är inte helt bekväm i sitt täcke. Han hade samma problem förra året. Att sitta med täcke går bra, men att lägga sig ner är tydligen väldigt konstigt. Ögonen gick nästan i kors men han satt ändå in i det sista. Till slut lyckades även han och alla små sötnosar sussade gott medan vi åt hamburgare.

Dagens fordon, min släde och Lars skoter. Jag testade för övrigt skotern och höll faktiskt gasen i botten en liten stund...kul! Dessutom satt jag bakom Lars när han körde och det var nära att jag skreek! Jag höll i mig för brinnande livet och tänkte "nu ramlar jag av, nu ramlar jag av, nu ramlar jag av"... Det är lite mer kraft i den än i skotrarna jag är van med från Blaiken. Jag tyckte den var riktigt rolig att köra, även om hundarna förstås är mitt fordonsval nr 1! Någon fartdåre är jag absolut inte!

Silva och Rotax

Mintu var ändå inte helt nöjd. Han vilade en stund men tyckte sen att det var kyligt om tassarna. Dessutom var det jobbigt att lägga sig ner igen. Till råga på allt så fick han draglinan kring sin tass också!

Som tur var för Mintu så har han uppfostrat sin husse väl. Husse hämtade Mintu till elden och gosade med honom. För att han inte skulle frysa om tassarna fick han stå i husses knä en stund och värmas på elden. Egentligen tror jag inte att fossingarna var så värst kalla, han ville nog främst hitta ett sätt att få lite specialbehandling.

Mintu och jag

På vägen hem fortsatte jag och hundarna bortåt och hittade välkörda och fina spår vilket alltid glädje en den här tiden på året. Vissa år är det ju så kallt att skoterförarna knappt tinar fram förrän i februari! Pannlampan började dock kännas trött och det börjar nog vara dags att ladda nu. Senaste tiden har jag bara lagt en åt sidan och tagit nästa, men nu är jag inne på sista pannlampan som lyser, och de andra 3-4 ligger trötta i en låda. Dags att ta tag i, för det blir massvis med mörkerkörning även längre fram i vinter förstås.

Här ska vi precis passera riksväg 97

Vi körde hemåt längs Luleälvens kant, och till min stora glädje var lederna hårda och fina, inget vatten ute på älven heller trots att många vattendrag haft mycket vatten på isarna i år. Nu är alla hundarna inne och sover så gott. Vi körde egentligen inte så värst långt, men vi hade ju lite extravikt med oss, och så fanns ju en del att titta på ute i skogen också. Mintu och Kaela klättrade raka vägen upp i soffan och har inte gått ner sen dess.

Egentligen skulle vi ha varit på dragträff idag men jag prioriterade om och valde att köra här hemma med min älskling och hans skoter som sällskap istället efter en fullspäckad arbetsvecka, och vi fick en riktigt mysig dag. Dessutom känner jag ännu mer att jag nog vill ha en skoter framöver. Ingen dyr och ingen jättesnabb, men nånting lite "lagomt" att köra runt med lite ibland. Kanske nästa vinter.

Imorgon ska vi ha 2 gäster med oss på släden. Jag har inte riktigt bestämt var vi ska köra ännu. Får höra lite hur långt de vill åka och vad som kan vara lämpligt. Blir kul!

Hundarna har fått frukost med gott om vatten (som alltid på vintern), och det första solljuset har precis kommit upp över horisonten. Idag planerar vi slädtur med fikapaus ihop med älskade sambon och hans skoter, och så varsin kamera så att vi kan dokumentera alla skidlyft och snygga hundar. Efter en mysig natt inne slappar hundarna i sina hundgårdar och vi själva inne i soffan (när de druckit så mycket vatten är det svårt att ha dem inomhus eftersom de behöver kissa oftare och är så pass många). Giela ligger inne och tuggar ben eftersom hon förmodligen får stanna hemma idag. Det är i kallaste laget för tant att vara stilla i snön medan vi fikar, även om vi har täcken och grejs på alla hundarna.

Medan jag stod där ute och såg hundarna äta började jag tänka att jag kanske är mer köldtålig än jag tror, i alla fall på vissa sätt. Är det normalt att stå ute i 10 minuter i -17 grader iklädd enbart trosor, morgonrock och foppatofflor? Jag skulle ljuga om jag sa att det var varmt men det gick ändå rätt bra, som det brukar.

När man kör släde kan en massa tokigt hända. Hundar kan skada sig på många sätt, både i tassarna och kroppen i övrigt förstås. De kan få isklumpar mellan trampdynorna, sträcka sig, känna sig osäkra och tusen andra saker, så, nu tänkte jag skriva lite om vad man kan se eller hålla utkik efter när man står där bak och ser ett gäng hundrumpor framför sig, timme efter timme.

En av de enklaste sakerna man kan göra är att regelbundet hålla koll på snön där hundarna sprungit. Detta gäller främst längre fram på våren när snön börjar vara skarp och kan skapa sår på hundarnas tassar. Även kortklippta klor kan nötas ner så att det börjar blöda. Parallellt med detta ska man givetvis kontrollera tassarna nu och då om de inte har sockar på sig, men det är ändå en bra vana att titta efter blodspår i snön under vissa tider på året. Ser man ett sår tidigt så går det oftast bra att smörja med lite salva och sätta på en socke så att hunden kan arbeta vidare utan att halta eller markera.

En annan sak, som gäller året om, är att känna sina hundars rörelsemönster. Man bör veta hur en viss hund ser ut när den travar avslappnat, ungefär vid vilken fart den går över i galopp, om den brukar gå i passgång och i så fall i vilka farter. Då är det lättare att bedöma om en hund t.ex börjar gå ovanligt mycket passgång, vilket oftast är ett tecken på smärta i de fall där hunden förändrar sitt beteende. Man kan även se om hunden verkar gå rent, dvs. travar den rytmiskt och flytande eller haltar den på något sätt? En hund som ändrar sitt rörelsemönster har oftast en anledning till detta. En hund som inte brukar gå passgång men börjar göra det bör undersökas, eftersom det oftast har en anledning om det handlar o en förändring hos hunden .

När kall pudersnö fallit är risken som störst att det ska fastna isklumpar mellan hundarnas trampdynor. De växer rätt snabbt i storlek och kan skapa blödande sår om man inte plockar bort dem. Att ta bort dem är enkelt, man värmer helt enkelt loss dem med värmen från sina egna händer. Det luriga är snarare att hinna se dem i tid. Vill man undvika risken kan man använda sockar på hundarna. Samtidigt kan även sockarna ha negativa saker med sig. De påverkade ju hundens ben till viss del, de flesta får aldrig problem av detta, men en del hundar kan få det om sockar används flitigt och ofta. Samtidigt kan de spara hundarnas tassar (och ens egna händer).

Hur hittar man isklumparna? Oftast kan man se att en hund t.ex börjar halta svagt på nån tass, kanske "tappar sugen", slackar lite på linan eller ser obekväm ut. Oftast börjar hundarna själva att försöka bita bort isklumparna om man stannar släden. Om vädret är sånt att isklumpar kan bildas så bör man kontrollera tassarna regelbundet, hur ofta det behövs beror på snön och hundarna, men hellre en check för mycket än för lite! Sår uppkommer snabbt och en del hundar visar inget förrän skadan redan är skedd. Rent allmänt gäller att många huskies är enormt tåliga, och med det adrenalin mm som utsöndras i kroppen när de arbetar så tål de tyvärr ännu mer. Vissa hundar kan springa och jobba bra trots rejäla skador. Såna skador som gör att de knappt vill stå upp ens när de tas ut ur spannet. Det här innebär förstås att vi som kör hundarna har ett extra stort ansvar att axla! Man kan absolut inte lita på att alla hundar talar om ifall de har ont, det är vårt jobb att se! Tyvärr hör man ibland folk som säger "Äh, det kan inte vara så illa, han springer ju..."  

En hund som travar avslappnat har oftast huvudet i "rak" linje med ryggen, och svansen rakt ut eller hängande neråt (med knorren åt nåt håll eventuellt). En hund som har ont nånstans eller känner sig obekväm (kan vara pga osäkerhet, halt underlag, underlag som inte riktigt bär mm) kan springa med huvudet lite höjt, och det kan vara viktigt att hålla utkik efter. En hund kan även göra det om den inte känner sig riktigt bekväm med farten (det går för snabbt för den) t.ex På samma sätt är det med svansen. Ett fåtal hundar springer normalt sett med höjd svans, så även här handlar mycket om att känna till var som är normalt för respektive hund. En höjd svans kan signalera att underlaget är halt t.ex Det kan även vara ett tecken på att hunden inte är helt bekväm. En del unga hundar kan ha lite hög svans i början innan de "hittat sin plats" i hundspannet. När en hund signalerar att den inte känner sig helt bekväm så bör man alltid ta reda på vad orsaken är. Att springa längre sträckor och "spänna sig" på det sättet är förstås inte nyttigt för någon hund.

Sen gäller det förstås att veta hur hunden brukar arbeta och fungera. En hund som brukar jobba hårt men plötsligt börjar slacka linan gör det ytterst sällan utan orsak. Vilken inställning brukar hunden ha, och hur ivrig brukar den vara? Har hundens inställning ändrats på något sätt? Tyvärr är det lätt hänt att vi bortförklarar den typen av beteendeförändringar. "Han kanske är trött". "Hon är ju ändå vuxen nu, lite mer bekväm". osv. Tyvärr har jag personliga erfarenheter av hur olämpligt det är, så, istället för att bortförklara - gör vad som går för att ta reda på orsaken! Är hunden sjuk? Har den ont i rygg, fötter, leder eller annat? Om det är en tik, är det nära löp, skendräktighet mm? Ibland kan det underlätta om man har gamla bilder eller filmer på sina hundar, där man ser deras hållning, muskulatur och rörelser, så att man har något att jämföra med och kan hitta även förändringa som kommit smygande gradvis.

Förutom detta finns säkert en massa annat som man kan tänka på, men det här är i alla fall en liten sammanställning av sånt som man kan se på hundarna när man kör, och bör göra till en vana att regelbundet kontrollera. Man får aldrig glömma att hundarnas hälsa är vårt ansvar!

Jag glömde nog skriva om det tidigare men på nyårsaftons morgon hade Silva och Kaela ett litet gräl. När border collie-besöket visade sig utanför hundgården så gruffade Silva lite där inne, mest i iver (och en hel del "här bor VI"), och Kaela studsade runt alldeles bredvid och var också rätt exalterad. Vips så rök de ihop, första gången på väldigt lång tid, och Kaela fick ett litet sår i mungipan och Silva några pyttesmå märken. Det blev nog ett slags omriktat beteende, dvs när en hund blir nog ivrig (t.ex. gör utfall i kopplet men når inte fram) mot något den inte kan nå, så kan det bli så att den ger sig på den som är närmast istället. Kan vara ägaren, en annan hund osv. Trist start på året efter att bara haft ett lite bråk på nästan ett år (när Kaela gick in till Rotax och hans ben i en koja, om jag inte glömt nåt mer).

Inte fortsatte det bättre nu heller. Inför kvällens körning var hundarna ivriga och taggade och Rotax och Mintu rök ihop som snabbast. Inget allvarligt, och inte helt oväntat på ett sätt. Även om de nog aldrig slagits förut (vad jag minns) så har det ju känts en aning spänt mellan dem sista halvåret. När allt är lugnt och de vilar så är det inga bekymmer, men när energinivån stiger så lägger sig en spänning i luften. Nu klev de över gränsen, men det var inget allvar i slagsmålet och efter att jag brytit (och talat om att det var en skitdum idé) så var allt som vanligt igen.

Så, efter ett väldigt lugnt och trevligt 2012 börjar vi 2013 med att snitta ett bråk per vecka...lysande!

Kvällens slädtur blev en lite kortare sväng med alla 7 hundarna, nya selarna, och lagomt "tant-tempo". Selarna kändes bra men det är förstås för tidigt att säga om de passar alla hundarna. Rossi såg helt förvirrad ut först men sen verkade hon tycka att den var rätt bekväm. Mintu fick sällskap av Kaela där framme, och de gjorde ett lysande jobb. Mintu+Rotax i led fungerar oftast riktigt bra. Inga lysande fantastiska saker, men inga jätteknasigheter speciellt ofta heller. Kaela och Mintu är både ännu bättre när de är bra, och ställer till med ännu större knasigheter när det väl händer...

Kände att jag saknat Kaela där framme i alla fall. Hon är faktiskt en riktigt duktig ledarhund med många fina egenskaper, i alla fall för ett hobbyspann. Det verkar som att hennes rygg trivs bra med korta selen och att springa i Back on Track-täcket, så nu känns det mer rätt att sätta henne i led igen. Idag körde vi bitvis efter en plogad grusväg, tyvärr väldigt hårt plogad, och jag insåg att vi måste ta oss ner till skoterleden om inte slädens belag skulle trasas sönder. När vi kom till en plats där skoterleden går bara 5-10 meter från vägen ner på ett kalhygge gav jag kommando vänster och både Mintu och Kaela kastade sig över plogkanten och pulsade fram till skoterleden, som om de aldrig gjort annat. När de är bra - är de riktigt bra! Precis så som det ska vara!

I tisdags kväll körde jag 6-spannet och vi fick en magisk tur på 1,5-2 mil. Tyvärr har de fortfarande inte kört upp några av våra favoritspår, och jag överväger snart att pulsa upp dem med hundarna trots att det kommer att ta ett par timmar. Himlen var full av stjärnor och det var ljust nog att släcka pannlampan på de sträckor där inga kvistar riskerar att sticka ut ens ögon, trots att ingen måne syntes till. Jag sjöng för full hals för hundarna, jo så är det, en del sjunger i duschen, jag sjunger på släden, och vi hade det riktigt mysigt tillsammans. Nu laddar vi inför lördag. Ska vara lagom temperatur, soligt hela dagen, och sambon och jag har bestämt date i skogen, jag med hundarna och kameran, han med skotern och kameran, och så bli det nog en hel del fika också...=)